I'm talking to the ceiling

Igår var en riktigt dålig dag.
Jag borde ha gått till biblioteket, det gjorde jag inte.
Det var dumt.
Jag ångrar mig!
Iallafall, jag försökte rädda dagen med att titta på Marie Antoinette.
Jag hann inte långt förrän Julia ringde.
Hon frågade om vi kunde träffas hemma hos mig och titta på film.
Okej, sa jag.
En stund senare ringde Stina.
Från folkhögskolan.
VIll du komma på intervju imorgon, frågade hon.
Gärna svarade jag.
I slutet av filmen, ungefär när den började bli tråkig istället för mysig, ringde Anton.
Han hade mycket att säga. Mest pratade han om filmen Blood diamond. Man kanske borde se den.
När filmen var slut ringde Julia och var lite mer precis med tider.
Idag har varit en bättre dag.
Om man ser bortifrån att jag inte sov alls i natt. Fyra timmar. JAG HATAR NÄR DET BLIR SÅ.
Jag åkte till biblioteket imorse för att visa att jag lever, och för att lämna tillbaka lite böcker.
Helen verkade förlåta mig. Hon önskade mig lycka till inför intervjuen, det gjorde Anders också.
Sedan åkte jag in till stan, gick till Konsum och köpte yoghurt för jag var otroligt jättehungrig, och sedan tog jag bussen till Skeppsholmen. Man får en känsla av paradis när man kommer.
Det blåste lite, vattnet slog in mot kanten, fiskmåsarna skrek, canadagässen spatserade omkring, solen lyste, allt var grönt, det var en del folk där, somliga var ute och sprang, andra tog en promenad. Alla ser ut att njuta. Några killar spelade tennis på tennisplanen. Jag gick över till Kastellholmen, följde Kastellholmskanten och satte mig på en bänk och drack yoghurt med smak av blåbär och banan.
Det var ingen riktigt intervju. Det var mer information.
Jag hade tänkt mig att allt skulle gå enkelt, jag skulle gå dit, vänta en stund, någon skulle möta mig, allt skulle gå bra, smooth.
När jag kom dit satt ett par tonåringar och bråkade innanför dörren.
"Det var inte meningen" nästan grät en tjej
"Det skulle du tänkt på innan" röt en ilsken kille tillbaka.
Jag gick ut. Skrev lite anteckningar till mig själv på mobilen. Sedan kom Karin. (Herregud, jag tror hon hette Karin, men jag känner mig inte säker, jag som inte glömmer bort namn. Fan)
Hon visade mig runt. Det är häftiga lokaler, ett gammalt 1700-tals hus, men brädgolv och träbjälkar i taket. Himla fint. Alla som var där, som Karin presenterade mig för, verkade gladlynta, lärarna verkade positiva, trevliga, det var lätt att hitta runt, allting kändes bra.
Vi satte oss i biblioteket. Där berättade Karin allt. Nästan. Utom det mest väsentliga egentligen. Det får jag ringa Stina och fråga om på måndag. Om två veckor får jag reda på om jag kommit in eller inte, trodde Karin.
Sedan gick jag ner till vattnet och satte mig för att vänta på bussen. Då ringer Anton.
Jag åker ut till honom, jag läser hans skolarbete medan han duschar och kommenterar sedan.
Sedan går vi till bokhandeln och köper film, innan vi möter Julia i Vasaparken och tar tåget. De två satt kvar på tåget, jag gick av. Jag har hunnit fixa till rummet lite innan de kommer hit om en stund.
Imorgon ska de iväg tidigt, det känns jobbigt, men jag får väl se till att göra något av dagen iallafall.

Såg Sjätte sinnet igår förresten, den nominerades till Oscar för bästa manus 1999 (American beauty vann, otroligt välförtjänt, underbara film), och jag tänkte citera ett samtal mellan Cole (pojken) och dr. Malcolm Crowe (psykologen).

 COLE
We were supposed to draw a picture.
Anything we wanted...  I drew a man.
He got hurt in the neck by another
man with a screwdriver.

AN UNCOMFORTABLE SILENCE OVERTAKES THE DEN.

     MALCOLM
You saw that on T.V., Cole?

     COLE
Everybody got upset.  They had a
meeting.  Momma started crying.
(beat)
I don't draw like that anymore.

     MALCOLM
How do you draw now?

     COLE
I draw people with smiles, dogs running, and rainbows.
They don't have meetings about  rainbows.       

MALCOLM
(soft)
I guess they don't.

Det är verkligen min favoritdel av filmen.