I'm talking to the ceiling

Jag vet inte varför jag känner så här.
En enorm trötthet.
En enorm, jag-vill-bara-hem-och-störta-ner-i-sängen-trötthet.
Ändå har jag sovit i natt.
Sex och en halv timme.
Jag sov hos Anton. Jag hade inte tänkt det, men när jag och Julia hade tittat klart på Lost in translation (<3)
var tanken på att sätta sig på ett tåg, som skulle vara framme vid elva-tiden, inte särskilt lockande.
Så jag stannade.
Vi gick ut i Vasaparken, vi satt där med alla hundägare och kaniner och Anton kom och jag blev yr och lycklig, Vasaparken är vacker om kvällarna, men kall, och jag hade jackan hemma.
På dagen hade jag och Julia suttit på Kulturhuset. Vi hade sett utställningen Här är jag, eller Här kommer jag, eller vad hette den, med Jepser någonting. Den var bra, faktiskt.
Och sedan satte vi oss vid ingången och pratade så där som jag älskar när vi gör, innan vi båda blev hungriga och åkte hem.
Vi delade ut lappar också. En hamnade i trapphuset, en i en parkeringsautomat och den sista under vindrutetorkaren på någon lycklig människas bil.
Nu vill jag bara åka hem.
Jag kan verkligen inte vara borta en enda natt utan att jag får en jobbig känska av att jag inte varit hemma.
Det är extremt jobbigt.
Det är inte riktigt hemlängtan, det är något annat, men jag vet inte vad.
Igår såg jag att Daniel Woodrell släppt en ny bok på svenska, På fel sida av järnvägen, och jag lånade snabbt hem den, jag är kär i hans tidigare bok Gryningen kommer aldrig åter.
Så jag vill hem och läsa. Jag vill också läsa mina Werner Aspenström-dikter, och min Pär Lagherkvist-bok.
Jag vill helt enkelt hem. Take me there.