I'm talking to the ceiling

Den här dagen har i allmänhet varit bra.
Jag försov mig dock, det var ingen speciellt bra början.
Halv tio vaknade jag och hoppade svärande in i duschen.
Halv elva var jag på jobbet.
Det var lugnt, de flesta satt på möte. Men det sprang en massa estetelever från gymnasiet i lokalen dock.
Det var Esteternas dag idag.
Dansarna tränade utanför på torget, bildarna sprang fram och tillbaka mellan konsthallen i biblioteket till.. ja, inte vet jag. Musikerna kom inte förrän jag gått hem. Det kanske var bra.
Annars hände det ingenting där. Jag var nere i konsthallen och kollade in alla tavlor och skulpturer,
sedan gick jag ut på torget och kollade på dansshowen
Väldigt fint väder ute idag. Jag brukar inte tycka om solen, men jag tror att det är något...lite så där som dr. Wilson sa till dr. House igår, på tv, att House tror att om han förlorar sin olycka mister han det som gör honom speciell.
Jag är sådan.
Men dr. Wilson sa att House inte blir speciell genom olyckan, han blir bara olycklig.
Jag vet att det var ett noga uttänkt manus till en sjukhusserie på tv 4, men jag kände igen mig.
(Fan vad jag känner mig patetisk)
Jaja, jag skulle skriva om solen. Men jag tror att jag är som House när det gäller fint väder. Jag tror att jag vill känna mig speciell genom att lura mig själv att jag inte alls tycker om solen.
Men ibland tycker jag om solen. Idag gjorde jag det. Fast jag tyckte ännu bättre om dimman som kom igår kväll.
Jag hjälpte Ethel lite grann att fixa i konsthallen, hälla upp cider till vernissaget, fylla på salta pinnar (och äta upp dem).

Jag var till ATG:t för att köpa arvikabiljetter idag, men han i kassan verkade förvirrad, han sa att han inte sålde några sådana. Och inte vet jag om man gör det på ATG överhuvudtaget, jag vet bara att Julia köpte dem på ICA förra året.
Skitsamma, jag har börjat tvivla igen, bara för att jag känner mig så jävla förvirrad. Förra gången jag stod och trängdes på en utomhuskonsert lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det, och nu funderar jag på att åka på konsert. Nej, fan, jag vet inte om jag vill åka. Jag vet ingenting. FAN.
Jag var iaf hos läkaren idag, min andra läkare, inte tråkiga Majlis, utan väldigt sympatiska Lasse, som sa exakt samma sak som han sa förra gången, som jag visste att han skulle säga: gå till en sjukgymnast.
Så nu ska jag verkligen göra det. Han sa också att jag kan ta alvedon ett par tre gånger om dagen och se om det har effekt. Så jag ska prova.
Sedan...ja. Jag har inte gjort någonting sedan jag kom hem. Jag har börjat bli så otroligt otroligt trött på eftermiddagarna när jag kommer hem, så idag la jag mig i soffan framför Animal planet och blundade bort mesta delen av den viktiga informationen. Jag orkar faktiskt inte rädda planeten. Jag har faktiskt annat att tänka på än mina barnbarn. Jag är ledsen.
Det enda jag vill nu, det fan enda jag vill nu, är att träffa Sarah och det är en hel vecka kvar och JAG DÖR SNART.
Kanske inte. Men det känns så.
Jag lyssnade på Raymond & Maria imorse, gamla skivan, underbara skiva, och det var fan inte lätt att låta bli att gråta. Jag har fått så lätt att gråta på senare tid, lättare än vanligt, jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det kan ha att göra med allt det här som händer, all den här förvirringen. När jag lyssnade på R&M så tänkte jag mig osökt tillbaka till förra året den här tiden, då allting var så otroligt bra (utan att jag visste om det, jag hatade det då, men fan vad bra vi hade det), när jag och Julia umgicks som fan, kanske mest för att vi sydde våra klänningar, och sommarlovet närmade sig med slutet på grundskolan, och jag hade börjat hitta mig själv lite grann, träffa bra människor, vara inne i stan mycket, började känna mig hemma här, efter två år, och jag och Julia skolkade som fan, från matten och NO:n och idrotten och allt annat när vi hade tillfälle eller tillräckligt bra ursäkter.
Jag minns när jag gick genom staden dagen då folk hade tagit studenten, jag hade varit hos Julia och tåget var inställt, så jag tog en promenad, och jag skrev ner vad jag upplevde, och jag minns hur jag tänkte, och lite av det jag skrev, jag minns den där promenaden, och det känns helt sjukt att vi är där igen, det har gått ett år, och jag är kvar i samma stad med samma ovisshet, med samma "det ordnar sig-känsla".
Men! Mina damer och herrar, jag är många erfarenheter klokare, och dessutom lite litre rikare på kontakter. För exempel ska jag träffa Andie på måndag <3 Och många på biblioteket har blivit inspirationskällor för mig.
Och jag har mer att skriva om. Och leva vidare på. Det har nog varit ett ganska bra år, tror jag, och jag hoppas att nästa blir likadant.
Höjdpunkter från året (juni-juni, även om maj inte är riktigt slut):
Balen. Eller resan från balen. Synd att det slutade i katastrof, vi kunde ha åstadkommit vad som helst den kvällen.
Min och Julias natt på Stockholms gator. Fan vad sjukt underbart det var.
Gotlandsresan. Allt var bra med den. Lärde känna Anton bättre.
(Att jag började på Mediagymnasiet var nog bra i sig, men jag räknar det inte som höjdpunkt. Förrutom att jag lärde känna Andie, då)
Första träffen med Nynäshamns litterära sällskap, när jag blev polers med författaren Ylva Eggehorn, och fick mycket uppmuntran och träffade bra människor för mitt forum.
(Räknar inte med när jag fick praktiken heller, fast att det har lett till bra saker)
Kommer inte på något mer just nu. Det där får nog vara mina höjdpunkter.
I år vill jag överträffa mig själv.