This is my truth, tell me yours
Det har varit en jättebra helg, Anton har bott här, det var väl inte planerat, men det kändes bra, att han stannade tills idag, åkte för bara en halvtimme sedan.
Vi har tittat på film, legat uppe länge och pratat, varit inne i stan, tittat på Sally Mann-utställningen på Kulturhuset som verkligen är jättesnygg, jag och brorsan var på bio, och allting är bra.
Och kanske en timme innan Anton skulle åka hem, kanske lite längre, började allting kännas dåligt.
Jag vet inte varför, eller egentligen hur, för ångest brukar aldrig slå in när jag har det bra, nästan bara när jag är ensam och svag och hjälplös.
Precis efter att han åkt började jag gråta.
Det var ingen långvarig gråt, nästan mer en känsla av att gråta.
Så jag fick lov att ringa Julia, hon kom hem från Öland lite tidigare idag, och jag har träffat henne typ tre timmar på fyra veckor, det känns helt sjukt, och jag började sakna henne som fan igår, och nu fick jag prata med henne i 23 minuter.
Jag hade bestämt mig för att inte gå till biblioteket imorgon, stanna uppe sent i natt och titta på Sjätte sinnet,
och Julia hade bestämt sig för att inte åka till skolan imorgon, så då blev det att vi bestämde att träffas istället, bara för att jag lider av en ytterst svår Julia-abstinens.
Det känns nästan som en utjämning.
Jag mådde så bra i fredags, kände mig glad, hade planer för helgen, det var fint väder, jag fick beröm för mina dikter, Anton kom hem till mig lite senare, vi tittade på Rosemary's baby, filmhistoriens bästa skräckfilm, sedan vaknade vi sent på lördagen, och jag mådde bra då också, såg Spider-man 3, och jag blir så konstigt glad av de filmerna, och allting var bra, och idag har jag mått bra, vi har varit ute och gått länge, ätit matsäck i solen, och någonstans tycker min hjärna att trivselgränsen har passerats. Det måste finnas någon slags övre gräns om hur länge man egentligen får må bra. Tre dagar i sträck var verkligen att gå över gränsen. Därför lät spöket i min hjärna den här ångesten slå in, som gör att det enda man vill är att krypa ner under ett tjockt täcke och aldrig kliva upp igen, och allting känns meningslöst, och fem veckor till sommarlovet känns som det längsta som finns, och veckorna är svarta hål, en enda gryta med jobbiga känslor och stress och krav, och helgerna är öar av bra saker, men fortfarande en vetskap om att de tar slut så fort, och man får svårt att svälja, för någonting sitter i vägen, det växer, och kryper uppåt, till slut hjälper ingenting.
Vi har tittat på film, legat uppe länge och pratat, varit inne i stan, tittat på Sally Mann-utställningen på Kulturhuset som verkligen är jättesnygg, jag och brorsan var på bio, och allting är bra.
Och kanske en timme innan Anton skulle åka hem, kanske lite längre, började allting kännas dåligt.
Jag vet inte varför, eller egentligen hur, för ångest brukar aldrig slå in när jag har det bra, nästan bara när jag är ensam och svag och hjälplös.
Precis efter att han åkt började jag gråta.
Det var ingen långvarig gråt, nästan mer en känsla av att gråta.
Så jag fick lov att ringa Julia, hon kom hem från Öland lite tidigare idag, och jag har träffat henne typ tre timmar på fyra veckor, det känns helt sjukt, och jag började sakna henne som fan igår, och nu fick jag prata med henne i 23 minuter.
Jag hade bestämt mig för att inte gå till biblioteket imorgon, stanna uppe sent i natt och titta på Sjätte sinnet,
och Julia hade bestämt sig för att inte åka till skolan imorgon, så då blev det att vi bestämde att träffas istället, bara för att jag lider av en ytterst svår Julia-abstinens.
Det känns nästan som en utjämning.
Jag mådde så bra i fredags, kände mig glad, hade planer för helgen, det var fint väder, jag fick beröm för mina dikter, Anton kom hem till mig lite senare, vi tittade på Rosemary's baby, filmhistoriens bästa skräckfilm, sedan vaknade vi sent på lördagen, och jag mådde bra då också, såg Spider-man 3, och jag blir så konstigt glad av de filmerna, och allting var bra, och idag har jag mått bra, vi har varit ute och gått länge, ätit matsäck i solen, och någonstans tycker min hjärna att trivselgränsen har passerats. Det måste finnas någon slags övre gräns om hur länge man egentligen får må bra. Tre dagar i sträck var verkligen att gå över gränsen. Därför lät spöket i min hjärna den här ångesten slå in, som gör att det enda man vill är att krypa ner under ett tjockt täcke och aldrig kliva upp igen, och allting känns meningslöst, och fem veckor till sommarlovet känns som det längsta som finns, och veckorna är svarta hål, en enda gryta med jobbiga känslor och stress och krav, och helgerna är öar av bra saker, men fortfarande en vetskap om att de tar slut så fort, och man får svårt att svälja, för någonting sitter i vägen, det växer, och kryper uppåt, till slut hjälper ingenting.
Kommentarer
Trackback