I'm talking to the ceiling

Hemma hos Anton.
Det är något med att komma hit,
till toast och varm choklad,
till stearinljus och till något slags...
lugn.
Det blir genast lättare att andas.
På vägen från Karlbergs station och hit, tar kanske en kvart att gå,
blev en enorm rädsla utlöst av ingenting,
och jag trodde verkligen, med övertygelse, att jag skulle råka ut för något.
Det gjorde jag inte.
Jag slog in portkoden och tryckte in ringklockan hårt, och mindes första gången jag kom hit, när Julia och Caroline var med, och vi satt i köket och lyssnade på min nyinköpta Have you fed the fish-skiva.
Mer än så minns jag inte.
Mer än så behöver jag inte minnas.
Det var länge sedan, och mycket har hänt sedan dess, men ibland kan jag fortfarande tycka att det är märkligt, att jag och Anton träffas (den senaste veckan extremt mycket), som om jag inte riktigt är värd det, på det sätt att jag i princip har stulit vänskapen rakt av.
Eller kanske mer laddat ner den.
Anton är en delad fil. Antipiratbyrån är mig på spåren.
Min rädsla kanske var befogad.