I'm talking to the ceiling

"Vänner och allmänt togetherness är djupt överskattat
och utnyttjas mest av människor som trivs dåligt med sig själva."

Det går inte att hålla fast vid gamla principer och samtidigt tycka precis tvärtom.
Man får välja sida på något sätt, men jag vet inte hur jag ska klara av det,
jag kan inte riktigt leva med att släppa på mina principer, jag måste ha dem för att veta vad jag får göra och vad som inte passar sig.
Det är som de här reklamaffischerna som sitter uppe överallt i stan,
"gå in på okejsex.nu och se var gränserna går".
Vems gränser?
Jag sätter mina egna gränser, och följer dem slaviskt, även efter att jag har insett att de är helt förlegade,
jag kan liksom inte ge mig själv fel. Too proud. Eller egentligen kanske det inte handlar om stolthet, det är nog mer att jag är rädd för misstag, har alltid varit, det hänger nog kvar sedan jag var liten, jag trodde att jag behövde vara perfekt hela tiden, det är jobbigt att gå omkring och tro det.
Okej, mina misantropiska principer behöver slipas till lite. Jag ser på mycket House och låtsas att jag är precis som honom, samtidigt som jag träffar vänner hela tiden och dessutom klarar av ett socialt 'jobb'.
Jag vet inte varför jag håller hårt vid det där att inte vara social. Jag är inte särskilt social, men jag är inte direkt motsatsen heller, jag antar att jag är relativt normal egentligen, på den punkten och säkert på de flesta punkter, och principer säger att jag borde fly från konceptet normal, men jag orkar inte göra det längre.
Det jag egentligen tänkte berätta om är vänskap. Ordet i sig skär sig i min mun, skär sig när jag ska skriva ner det. Jag får upp klipp ur en massa färgglada Disney-filmer House tror inte på moral och etik. Jag vill vara som House. Jag är inte som House. Det är synd.
Vänskap är ett hemskt ord, men jag får använda det iallafall, för det är det jag ska skriva om.
Jag menar så här: det är underbart att kunna dricka fyra flaskor hallonsoda tillsammans med någon, eller smsa Kenny Starfighter-citat tills man gått igenom hela manuset och glömt bort allt jobbigt, eller beklaga sig för när man hamnar med skrikande ungar på t-centralen eller ringa när man tittar på Bingolotto eller vad som helst, men är det ett behov?
Skulle jag dö utan Kenny-citat? Antagligen inte, men jag skulle må mycket sämre. Var går gränsen för behov?
Jag behöver definitivt att Julia följer med och hjälper mig imorgon, även om jag inte skulle dö utan det, så tror jag att jag skulle göra det, och det är ju ungefär samma sak. Och när hon ringde mig och frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt så kände jag mig som en karaktär ur typ en ungdomsfilm, helst en sådan där klyschig amerikansk där alla är snälla mot varandra och allt går bra. Så där som verkligheten aldrig är.
Jag hatar att ha fel.
Jag har haft fel i hela mitt liv.
Det känns svårt att erkänna för mig själv.
Dock radar bevisen upp sig. Inte för att jag någonsin vikt mig för simpla bevis, men på något sätt skulle det kännas skönt att ha fel den här gången, så jag välkomnar nog bevisen nu.
Snart kommer jag flumma ur fullständigt, så jag slutar nu och går och lägger mig istället. Imorgon har jag mycket att stå i.