I hit the ground
Jag vet inte var jag ska börja.
Den här dagen har varit så lång, och ändå har jag inte varit uppe så länge.
1. Det måste vara något allvarligt fel på mig
2. DET ÄR TRE DECIMETER SNÖ UTE
Jag skrev punkt två i versaler så att den inte skulle kännas underprioriterad.
Angående punkt 1:
Jag vaknade vanlig tid i morse, kände en tyngd i huvudet, vända mig om, tänkte att det kan inte göra någonting om jag kommer en timme för sent. Jag märkte också av ett konstigt ljus inne i rummet, jag såg ut genom fönstret. Voila. Tre decimeter snö och det snöade fortfarande. Det jobbiga är att det inte...kändes. Inget lyckorus. Jag somnade om.
Jag minns inte när jag vaknade nästa gång, jag vet bara att radion slogs av och plötsligt var det strömavbrott, men jag hade iallafall mobilklockan, och den berättade för mig, att vid den tidpunkt jag gick upp var klockan ungefär halv tre på eftermiddagen. Jag räknar inte det som normalt beteende, jag hatar att det måste vara något fel på mig.
Vad är det för fel på att vara normal? Egentligen?
Angående punkt 2:
Jag har redan nämnt det.
Okej, så här: Jag älskar snö.
Den extremt djupa snön utanför är helt underbart vacker.
I knew it, but I couldn't feel it, som Will säger.
Jag såg att det var vackert, men det kändes inte. Jag minns i vintras när den första riktiga snön kom (det var betydligt senare, i Januari, jag tror mindre och mindre på växthuseffekten), jag minns min känsla då, hur upprymd jag blev, hur glad jag var.
Jag vill känna så igen, men finner mig oförmögen.
Det går inte.
Snön ställde till det som fan.
1. Trafikkaos. Förstås. Jag är så otroligt glad att jag stannade hemma idag.
2. Strömavbrott.
Det var okej först, snön gjorde det ganska ljust, jag satte mig i vardagsrummet med en bok, släppte in så mycket ljus genom fönstren som möjligt, men alla vet att det blir mörkt fort den här tiden på året, så till slut fick jag sitta med ett stearinljus i ena handen och boken i den andra.
Sen fick jag gå och hämta Emma, första gången på hela dagen jag var ute i snön, knappt att mina jättehöga gummistövlar kunde hålla snön ute. Sen satt vi och tittade på Shrek och gjorde julkort och jag lagade mat, vilket inte förekommer så ofta.
Emma somnade i soffan och jag tittade på House (strömmen kom tillbaka vid fyratiden för de som tycker att min berättelse blev ologisk) och klockan blev mycket jag var fortfarande ensam hemma och mamma ringde och sa att det stod runt 50 långtradare och blockerade vägen.
Så nu sitter jag här och lyssnar på en gammal Takin back Sunday-skiva, och skulle gråtit, om jag inte ringt till Anton, för jag gråter alltid när jag lyssnar på Tell all your friends. Jag hatar det.
Vi är inte bättre än myrorna egentligen, vi drar våra strån och dör, säger Anton och lyckas göra mig glad i allafall, som han alltid gör.
Nu: mer House
(De tre bsattheterna: House, Anders, Anton)
Den här dagen har varit så lång, och ändå har jag inte varit uppe så länge.
1. Det måste vara något allvarligt fel på mig
2. DET ÄR TRE DECIMETER SNÖ UTE
Jag skrev punkt två i versaler så att den inte skulle kännas underprioriterad.
Angående punkt 1:
Jag vaknade vanlig tid i morse, kände en tyngd i huvudet, vända mig om, tänkte att det kan inte göra någonting om jag kommer en timme för sent. Jag märkte också av ett konstigt ljus inne i rummet, jag såg ut genom fönstret. Voila. Tre decimeter snö och det snöade fortfarande. Det jobbiga är att det inte...kändes. Inget lyckorus. Jag somnade om.
Jag minns inte när jag vaknade nästa gång, jag vet bara att radion slogs av och plötsligt var det strömavbrott, men jag hade iallafall mobilklockan, och den berättade för mig, att vid den tidpunkt jag gick upp var klockan ungefär halv tre på eftermiddagen. Jag räknar inte det som normalt beteende, jag hatar att det måste vara något fel på mig.
Vad är det för fel på att vara normal? Egentligen?
Angående punkt 2:
Jag har redan nämnt det.
Okej, så här: Jag älskar snö.
Den extremt djupa snön utanför är helt underbart vacker.
I knew it, but I couldn't feel it, som Will säger.
Jag såg att det var vackert, men det kändes inte. Jag minns i vintras när den första riktiga snön kom (det var betydligt senare, i Januari, jag tror mindre och mindre på växthuseffekten), jag minns min känsla då, hur upprymd jag blev, hur glad jag var.
Jag vill känna så igen, men finner mig oförmögen.
Det går inte.
Snön ställde till det som fan.
1. Trafikkaos. Förstås. Jag är så otroligt glad att jag stannade hemma idag.
2. Strömavbrott.
Det var okej först, snön gjorde det ganska ljust, jag satte mig i vardagsrummet med en bok, släppte in så mycket ljus genom fönstren som möjligt, men alla vet att det blir mörkt fort den här tiden på året, så till slut fick jag sitta med ett stearinljus i ena handen och boken i den andra.
Sen fick jag gå och hämta Emma, första gången på hela dagen jag var ute i snön, knappt att mina jättehöga gummistövlar kunde hålla snön ute. Sen satt vi och tittade på Shrek och gjorde julkort och jag lagade mat, vilket inte förekommer så ofta.
Emma somnade i soffan och jag tittade på House (strömmen kom tillbaka vid fyratiden för de som tycker att min berättelse blev ologisk) och klockan blev mycket jag var fortfarande ensam hemma och mamma ringde och sa att det stod runt 50 långtradare och blockerade vägen.
Så nu sitter jag här och lyssnar på en gammal Takin back Sunday-skiva, och skulle gråtit, om jag inte ringt till Anton, för jag gråter alltid när jag lyssnar på Tell all your friends. Jag hatar det.
Vi är inte bättre än myrorna egentligen, vi drar våra strån och dör, säger Anton och lyckas göra mig glad i allafall, som han alltid gör.
Nu: mer House
(De tre bsattheterna: House, Anders, Anton)
Kommentarer
Trackback