Sammanfattning ej möjlig.

I'm talking to the ceiling
my life just lost all meaning
Do one thing for me tonight
I'm dying in this silence.

Nu för tiden är det inte ofta jag tar fram Blink 182-skivan.
Det är nog bara när jag känner mig så här.
Mitt i Jodie Foster-filmen som gick på tv började jag att gråta,
och sedan dess har det inte slutat, och till slut tror man att man ska gråta upp alla organen,
att mitt inre skulle vända sig ut och in av mina kraftiga andhämtningar eller så.
Jag skickade ett SMS till Anton, och han sa att det garanterat skulle gå över,
och jag älskar när han säger det, för jag tror alltid på honom.
Jag tror att jag skrivit om Anton i alla inlägg den senaste veckan, jag kanske håller på att bli besatt av honom också. Fan fan fan.

Kommentarer
Postat av: Pim

Usch, du skriver för bra.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback