Snälla du.
Jag har inte förstått tidigare vad som gör mig glad.
Eller, jag har inte tagit hänsyn till vad som gör mig glad.
Det har inte känts relevant.
Vänner gör mig glad.
Det är en hemsk sanning.
"Don't give up, cause you have friends"
sjunger ju Kate Bush, hatar jag att Kate Bush sjunger,
för att jag är så totalt livrädd för beroenden.
Men Anton gjorde mig glad senast,
Julia, Andie, Marcus och Sarah innan dess,
och någonstans mellan alla de här samtalen slog det mig hur mycket tid man egentligen ägnar åt andra människor, och inte ens hälften är till folk man gillar.
På jobbet till exempel, så vill jag bara vara med Anders, för han är underbar att prata med,
men hela tiden måste jag ta hand om en massa låntagare, och det finns inte särskilt många sådana som jag egentligen tycker om, förutom att Raymond kom förbi idag, och han är trevlig.
När man går i skolan är det ju ännu värre.
Klasskamrater och Grupparbeten är två ord som man helst tar avstånd från, eller två förekomster kanske.
Egentligen är det sjukt hur mycket människor man måste sammanstråla med varje dag.
Ta bara en sådan enkel sak som att jag hämtar lillasyster från dagis ibland. Då måste man både prata med förskolelärarna, och grannar som råkar vara där samtidigt, och folk som man inte känner som säger hej av ren artighet, och tvingar mig till att svara.
Jag står i kö på Konsum och kassörskan vill vara trevlig, och jag är inte alls mottaglig för trevlighet, och får dåligt samvete för att jag snäser av henne.
Hur ofta orkar man vara trevlig egentligen?
Vänner kräver inte att man ska vara trevlig.
Eller, en del kanske gör det, men jag kan inte ha relationer med sådana människor, för de skulle hata mig, för jag är aldrig trevlig. Och försöker jag vara trevlig när jag inte känner mig trevlig, blir det hela bara ett uselt skådespeleri.
Okej, det händer att jag är på bra humör och orkar möta folk på ett trevligt sätt, men då vill jag först och främst att folk ska ha förtjänat det. Fräser någon åt mig, blir jag kort tillbaka, då får de skylla sig själva, även om de antagligen skulle behöva precis motsatt behandling, lite som den där broderade tavlan som hängde hemma hos Sarah förut:
Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst.
Att vara trevlig och snäll och artig är en svår balansgång egentligen. Hur klarar andra människor av det?
Mitt beteende kanske har med puberteten att göra.
Det skulle inte förvåna mig.
Eller, jag har inte tagit hänsyn till vad som gör mig glad.
Det har inte känts relevant.
Vänner gör mig glad.
Det är en hemsk sanning.
"Don't give up, cause you have friends"
sjunger ju Kate Bush, hatar jag att Kate Bush sjunger,
för att jag är så totalt livrädd för beroenden.
Men Anton gjorde mig glad senast,
Julia, Andie, Marcus och Sarah innan dess,
och någonstans mellan alla de här samtalen slog det mig hur mycket tid man egentligen ägnar åt andra människor, och inte ens hälften är till folk man gillar.
På jobbet till exempel, så vill jag bara vara med Anders, för han är underbar att prata med,
men hela tiden måste jag ta hand om en massa låntagare, och det finns inte särskilt många sådana som jag egentligen tycker om, förutom att Raymond kom förbi idag, och han är trevlig.
När man går i skolan är det ju ännu värre.
Klasskamrater och Grupparbeten är två ord som man helst tar avstånd från, eller två förekomster kanske.
Egentligen är det sjukt hur mycket människor man måste sammanstråla med varje dag.
Ta bara en sådan enkel sak som att jag hämtar lillasyster från dagis ibland. Då måste man både prata med förskolelärarna, och grannar som råkar vara där samtidigt, och folk som man inte känner som säger hej av ren artighet, och tvingar mig till att svara.
Jag står i kö på Konsum och kassörskan vill vara trevlig, och jag är inte alls mottaglig för trevlighet, och får dåligt samvete för att jag snäser av henne.
Hur ofta orkar man vara trevlig egentligen?
Vänner kräver inte att man ska vara trevlig.
Eller, en del kanske gör det, men jag kan inte ha relationer med sådana människor, för de skulle hata mig, för jag är aldrig trevlig. Och försöker jag vara trevlig när jag inte känner mig trevlig, blir det hela bara ett uselt skådespeleri.
Okej, det händer att jag är på bra humör och orkar möta folk på ett trevligt sätt, men då vill jag först och främst att folk ska ha förtjänat det. Fräser någon åt mig, blir jag kort tillbaka, då får de skylla sig själva, även om de antagligen skulle behöva precis motsatt behandling, lite som den där broderade tavlan som hängde hemma hos Sarah förut:
Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst.
Att vara trevlig och snäll och artig är en svår balansgång egentligen. Hur klarar andra människor av det?
Mitt beteende kanske har med puberteten att göra.
Det skulle inte förvåna mig.
Kommentarer
Trackback