Stigmata
Idag har jag tittat på House exakt hela dagen. Det är okej att göra det när det är söndag.
Jag har tyckt om den här helgen, den har varit lång, vilket betyder att det har hänt mycket.
Eller inte egentligen hänt saker, men jag har inte hunnit ha tråkigt.
Jag åkte till Anton i fredags kväll, vi gick ut och köpte middag och hyrde film, och köpte alldeles för mycket godis, och sedan satt vi uppe hela natten och pratade. Eller, Anton pratade, vilket han kan störa sig på ibland, men jag är en mycket bättre lyssnare än talare. Vet var jag ska nicka och var jag ska skaka på huvudet. Vet vad folk vill höra.
Och egentligen skulle jag åka hem relativt tidigt på lördagen, men Anton skippade att åka till sin farmor, så därför stannade jag hela dagen, vi såg på mer film, köpte mer godis.
Vi såg på den skräckfilmsklassade "Them" och jag önskar att Anton sett det som mer än en rysare, för det gör jag, och jag vill ha någon att prata med den om. Ska tvinga Julia att se den, och så måste jag förklara den för Anders imorgon, även om han inte alls gillar skräckfilm.
På tåget hem vid sju-tiden träffade jag Julia, vilket var helt otippat, men hon ville följa med hem, och det fick hon förstås, vi satt i mitt kök och hade möte och kom fram till väldigt många bra saker, skrev en hel del. Sedan stod vi ute i mörkret och kylan och delade på min cigarett som jag skulle spara till nödfall, som fick bli räddningen på Julias nöd istället för min. Vi stannade uppe väldigt länge och tittade på SIgns, jag älskar den filmen, Shyamalan är super på att skriva manus, även fast jag vet att det inte är i Oscar-klass. Dock blev han nominerad för bästa manus för Sjätte sinnet, men jag gillar de andra filmerna bättre.
Nu är det söndagkväll, jag glömde medicinen igår, jag är helt säker på att jag kommer att bli utsatt för Stigmata, och ångesten kommer. Jag hoppas Anders har pass imorgon, han får bli min räddare, jag hoppas att han har sett filmerna jag lånat ut åt honom, jag vill höra vad han tycker.
Jag hatar att jag bygger upp mitt liv kring andra människor, precis som jag lovade mig själv att aldrig göra, jag har inte blivit ett dugg klokare sedan åttonde klass, jag hatar mig själv. Eller som dr. Wilson säger till House "You don't like yourself, you admire yourself". Jag förstår vad han menar. Och jag vet att jag har citerat just det avsnittet, just den dialogen, tidigare.
Min mage håller på att gå sönder för att kolsyra och jag vill inte gå upp imorgon. Jag måste ringa Anton.
Jag har tyckt om den här helgen, den har varit lång, vilket betyder att det har hänt mycket.
Eller inte egentligen hänt saker, men jag har inte hunnit ha tråkigt.
Jag åkte till Anton i fredags kväll, vi gick ut och köpte middag och hyrde film, och köpte alldeles för mycket godis, och sedan satt vi uppe hela natten och pratade. Eller, Anton pratade, vilket han kan störa sig på ibland, men jag är en mycket bättre lyssnare än talare. Vet var jag ska nicka och var jag ska skaka på huvudet. Vet vad folk vill höra.
Och egentligen skulle jag åka hem relativt tidigt på lördagen, men Anton skippade att åka till sin farmor, så därför stannade jag hela dagen, vi såg på mer film, köpte mer godis.
Vi såg på den skräckfilmsklassade "Them" och jag önskar att Anton sett det som mer än en rysare, för det gör jag, och jag vill ha någon att prata med den om. Ska tvinga Julia att se den, och så måste jag förklara den för Anders imorgon, även om han inte alls gillar skräckfilm.
På tåget hem vid sju-tiden träffade jag Julia, vilket var helt otippat, men hon ville följa med hem, och det fick hon förstås, vi satt i mitt kök och hade möte och kom fram till väldigt många bra saker, skrev en hel del. Sedan stod vi ute i mörkret och kylan och delade på min cigarett som jag skulle spara till nödfall, som fick bli räddningen på Julias nöd istället för min. Vi stannade uppe väldigt länge och tittade på SIgns, jag älskar den filmen, Shyamalan är super på att skriva manus, även fast jag vet att det inte är i Oscar-klass. Dock blev han nominerad för bästa manus för Sjätte sinnet, men jag gillar de andra filmerna bättre.
Nu är det söndagkväll, jag glömde medicinen igår, jag är helt säker på att jag kommer att bli utsatt för Stigmata, och ångesten kommer. Jag hoppas Anders har pass imorgon, han får bli min räddare, jag hoppas att han har sett filmerna jag lånat ut åt honom, jag vill höra vad han tycker.
Jag hatar att jag bygger upp mitt liv kring andra människor, precis som jag lovade mig själv att aldrig göra, jag har inte blivit ett dugg klokare sedan åttonde klass, jag hatar mig själv. Eller som dr. Wilson säger till House "You don't like yourself, you admire yourself". Jag förstår vad han menar. Och jag vet att jag har citerat just det avsnittet, just den dialogen, tidigare.
Min mage håller på att gå sönder för att kolsyra och jag vill inte gå upp imorgon. Jag måste ringa Anton.
Kommentarer
Trackback