Come down now, they'll say
Jag satt och läste Per Nilsson,
och plötsligt kastade jag ifrån mig boken
(inte riktigt, jag blir aldrig så våldsam).
Jag satte händerna för ansiktet och frågade mig själv Vad fan håller jag på med.
Jag satt kvar så länge, och när jag tog bort händerna igen var jag oförberedd på lampans starka ljus.
Plötsligt kändes det som om jag bara ville gråta.
Nej, inte plötsligt. Jag kunde minnas att jag känt likadant tidigare idag, men förträngt, inte lyssnat.
Det gick inte att göra så mer.
En torsdag då alls känns bra. Var kommer det härifrån.
Allting kändes för mycket.
Imorgon åker jag till Anton direkt efter jobbet, och sover där, och på lördag kommer Julia hit och sover här, och någonstans däremellan måste jag städa, och sen har jag lite jobb kvar att sköta, och dessutom har jag en stor hög låneböcker som snart måste läsas ut, och jag har lånat filmer som snart ska tillbaka, och fan vilket datum ska skolansökan vara inne?
Små grejer. Små grejer som blir många, små grejer som egentligen är ganska trevliga, som blir många, och sätter sig på tvären i mitt huvud som något dålig, som borde bekämpas.
Jag måste gå och söka sällskap innan jag går under här i min paranoida ensamhet.