Even if it kills me
"I'll destroy this useless heart.
I'll fuck it up so it'll never beat again.
Not just for me but for anyone."
Jag lyssnar på nya Motion city soundtrack-skivan,
och kan självklart inte låta bli att jämföra med föregående skiva,
om jag nu vågar uttala mig utan att ha hört den första plattan.
Jag har lyssnat igenom Even if it kills me en gång, förutom This is for real och Broken heart som jag hört några fler gånger.
Det låter inte som Commit this to memory, den tidigare skivan, men å andra sidan vore det ju helt värdelöst om alla skivor lät likadant. Första gången jag hörde dem lyssnade jag på Hold me down, första singeln från andra skivan, en genial låt. Det finns ingen direkt motsvarighet på nya skiva, det är synd. Det finns överhuvudtaget ingen låt som direkt sätter sig som något man vill minnas, på det sättet Hold me down gjorde med mig första gången.
Musiken är sig ganska lik, man hör förstås att det är samma band, men det är mindre flummigt.
Justin Pierre är sångare och frontman i bandet, och han lider (?) av ADHD och är därmed hyperaktiv, och det märks på Commit this to memory, i texterna, men också i musiken, man blir själv speedad av att lyssna på den (utmärkt att städa till!).
Mognare, vill man gärna benämna ett bands nya skiva. De har mognat. Men jag tror inte att det är fallet med Motion city soundtrack, jag vet inte om Justin kan mogna något mer, jag tror att det är så han är bara. Men de har samlat ihop sig lite. Satsat lite mer på musiken än tidigare. Det behöver inte betyda att texten blir lidande, men jag saknar det fyndiga stuket på låttexterna. Det är mindre självcentrerat, och visst, det kanske finns gränser på hur många sätt man kan beskriva sig själv på.
Eller har Justin gått och förlovat sig kanske? Låtarna handlar definitivt mer om kärlek än på föregående skiva. Iaf på ett tydligare sätt. Eftersom de har behållt bandets speciella stil blir det aldrig klychigt med kärlekstexter, men det blir tråkigt, det blir inte vad man har förväntat sig.
Sen kommer låten som man bara vill strypa hela bandet för. The Conversation.
Det kanske är en helt okej låt. Men det kommer som någon slags bekräftelse.
Det är ungefär som med Hawthorne heights och Taking back Sunday, två mycket framgångsrika hardcore-band, där man mitt i all ilska plötsligt kommer till ungefär mitten av skivan och blir chokad av en ren och skär ballad.
Det är rätt bra låtar, både HH's December och TBS's New american classic, men det är samtidigt helt fel. Inte att jag vill förbjuda alla rockband att göra en ballad då och då, frågan är bara av vilket skäl de har skrivit den här låten.
Even if it kills me är en klart godkänd skiva, till och med bra, men jag saknar låtar som utmärker sig lite. Jag saknar den flummiga och spralliga Justin. Jag har stor lust att lyssna in första skivan I am the movie.
I'll fuck it up so it'll never beat again.
Not just for me but for anyone."
Jag lyssnar på nya Motion city soundtrack-skivan,
och kan självklart inte låta bli att jämföra med föregående skiva,
om jag nu vågar uttala mig utan att ha hört den första plattan.
Jag har lyssnat igenom Even if it kills me en gång, förutom This is for real och Broken heart som jag hört några fler gånger.
Det låter inte som Commit this to memory, den tidigare skivan, men å andra sidan vore det ju helt värdelöst om alla skivor lät likadant. Första gången jag hörde dem lyssnade jag på Hold me down, första singeln från andra skivan, en genial låt. Det finns ingen direkt motsvarighet på nya skiva, det är synd. Det finns överhuvudtaget ingen låt som direkt sätter sig som något man vill minnas, på det sättet Hold me down gjorde med mig första gången.
Musiken är sig ganska lik, man hör förstås att det är samma band, men det är mindre flummigt.
Justin Pierre är sångare och frontman i bandet, och han lider (?) av ADHD och är därmed hyperaktiv, och det märks på Commit this to memory, i texterna, men också i musiken, man blir själv speedad av att lyssna på den (utmärkt att städa till!).
Mognare, vill man gärna benämna ett bands nya skiva. De har mognat. Men jag tror inte att det är fallet med Motion city soundtrack, jag vet inte om Justin kan mogna något mer, jag tror att det är så han är bara. Men de har samlat ihop sig lite. Satsat lite mer på musiken än tidigare. Det behöver inte betyda att texten blir lidande, men jag saknar det fyndiga stuket på låttexterna. Det är mindre självcentrerat, och visst, det kanske finns gränser på hur många sätt man kan beskriva sig själv på.
Eller har Justin gått och förlovat sig kanske? Låtarna handlar definitivt mer om kärlek än på föregående skiva. Iaf på ett tydligare sätt. Eftersom de har behållt bandets speciella stil blir det aldrig klychigt med kärlekstexter, men det blir tråkigt, det blir inte vad man har förväntat sig.
Sen kommer låten som man bara vill strypa hela bandet för. The Conversation.
Det kanske är en helt okej låt. Men det kommer som någon slags bekräftelse.
Det är ungefär som med Hawthorne heights och Taking back Sunday, två mycket framgångsrika hardcore-band, där man mitt i all ilska plötsligt kommer till ungefär mitten av skivan och blir chokad av en ren och skär ballad.
Det är rätt bra låtar, både HH's December och TBS's New american classic, men det är samtidigt helt fel. Inte att jag vill förbjuda alla rockband att göra en ballad då och då, frågan är bara av vilket skäl de har skrivit den här låten.
Even if it kills me är en klart godkänd skiva, till och med bra, men jag saknar låtar som utmärker sig lite. Jag saknar den flummiga och spralliga Justin. Jag har stor lust att lyssna in första skivan I am the movie.
Kommentarer
Trackback