I'm talking to the ceiling

Jag har suttit i Antons säng i över en timme och läst.
Det har varit så ofantligt tyst (nej, det har det inte, den här datorn låter som... låter jättemycket),
och jag känner mig märkligt borta, som om jag inte vet var jag är,
som om jag inte varit här hundra gånger förut.
Jag fryser. Det är den där jobbiga kylan som bor inuti mig,
det känns som om den flyter i mina ådror istället för blod, mina fingertoppar är is mot mitt ansikte.
Jag vill inte att någonting ska bryta tystnade. Jag vill stilla min huvudvärk.
Jag hittade något som Julia skrivit och jag ville bara börja gråta. Jag vet inte varför.
Det var bara helt underbart. Jag trodde jag skulle dö.
Oskars sista utväg åker ner i avloppet. Var har min utväg tagit vägen? Jag måste hitta den.
Jag måste köpa frimärken.