Du vet vi måste lämna varandra en dag.
Idag har jag gjort någonting underbart.
En nostalgitripp!
Tillbaka till nittotalet.
Ett helt otroligt årtionde.
Jag plockade fram min gamla Martin Svensson-skiva.
Kommer man någonsin glömma låten Yeah Yeah Wow Wow?
Jag minns fortfarande de flesta texterna, men jag vet inte om anledning att jag gillar det nu är för att det påminner mig om en massa saker jag hade glömt, eller kanske förstår jag bättre nu.
Okej, jag bojkottar låtar som Fiskar som viskar och Sodapop café,
min favorit redan när jag var liten är Sömnlös, om jag ska välja nu gillar jag Har vi tappat tråden? bäst.
Svart och vitt porslin, du drömmer om att du är fin, och att du räcker hela vägen.
Ja, det gör jag.
Jag minns mitt lilla lilla mörka rum på Klippudden, med blåa väggar (i tre olika material) med en bord med orangea blommor på. Jag hade en affisch med Martin Svensson på, under mitt snedtak. Jag fick den från Kamratposten. Jag tror jag ska leta reda på den igen.
Martin har skrivit en bok. Självklart ska jag läsa den.
Jag tror att det här är vad jag behöver.
Poppigt, en slags pik till pretantiösiteten, med en avslutning bestående av en smäktande ballad, som en signering, som ett litet meddelande. Den här skivan blir det du vill att den ska bli.
Barndom. En helt vanlig Svensson-skivan är barndom, är det enda jag skulle kunna tänka mig att sjunga i duschen.
En nostalgitripp!
Tillbaka till nittotalet.
Ett helt otroligt årtionde.
Jag plockade fram min gamla Martin Svensson-skiva.
Kommer man någonsin glömma låten Yeah Yeah Wow Wow?
Jag minns fortfarande de flesta texterna, men jag vet inte om anledning att jag gillar det nu är för att det påminner mig om en massa saker jag hade glömt, eller kanske förstår jag bättre nu.
Okej, jag bojkottar låtar som Fiskar som viskar och Sodapop café,
min favorit redan när jag var liten är Sömnlös, om jag ska välja nu gillar jag Har vi tappat tråden? bäst.
Svart och vitt porslin, du drömmer om att du är fin, och att du räcker hela vägen.
Ja, det gör jag.
Jag minns mitt lilla lilla mörka rum på Klippudden, med blåa väggar (i tre olika material) med en bord med orangea blommor på. Jag hade en affisch med Martin Svensson på, under mitt snedtak. Jag fick den från Kamratposten. Jag tror jag ska leta reda på den igen.
Martin har skrivit en bok. Självklart ska jag läsa den.
Jag tror att det här är vad jag behöver.
Poppigt, en slags pik till pretantiösiteten, med en avslutning bestående av en smäktande ballad, som en signering, som ett litet meddelande. Den här skivan blir det du vill att den ska bli.
Barndom. En helt vanlig Svensson-skivan är barndom, är det enda jag skulle kunna tänka mig att sjunga i duschen.
Kommentarer
Trackback