I'm talking to the ceiling

Jag hörde Welcome to the black parade idag.
Det är nog sådan där musik jag skulle ha älskar för något år sedan.
Jag lever nog fortfarande kvar där, med en fot eller så.
Jag menar, det kommer nog ta ett tag, ett bra tag, innan jag kan skiljas från mina Blink 182-skivor. Jag var verkligen frälst av Blink 182 från det att jag hörde I miss you på radion när vi var i Göteborg, och jag köpte skivan, och alla andra skivor, fram tills...ja, inte alls länge sedan. Ett år sen kanske.
Jag kan ju fortfarande få för mig att lyssna på skivorna ibland, men inte alls särskilt ofta längre,
och få för mig att känna igen mig i Here's your letter och I'm lost without you. Eller försöka hänga med i The party song för den delen.
Kanske mest för att Blink verkligen betydde något för mig under en ganska lång tid (dock inte lika lång som Nickelback), och att jag minns så många saker när jag lyssnar på dem.
Det var kanske två år sedan jag började lyssna på Green day, precis innan American idiot släpptes, och jag var nära att få gå och se dem live, men jag ångrar inte att jag missade det.
Däremot hade Nickelback-konserten i Köpenhamn varit underbar att se (jag kom till Köpenhamn dagen efter konserten, det kändes surt).
Iaf, jag minns även när jag hörde Good Charlotte för första gången, på Mtv hemma hos Malin av alla ställen. Jag fick skivan i julklapp (The young and the hopeless), och spelade nästan sönder den under den första tiden den fanns i mina ägor. Jag kände mig verkligen så då, i sjunde klass, jag kan knappt förstå det nu, att jag på något sätt fann tröst i Hold on eller revangekänsla i The anthem (oj vad sugen jag blev på att lyssna på den skivan nu, jag tror jag måste göra det).
Jag hade verkligen en skatepunk-period när jag var runt tretton, fjorton år. My chemical romance hade nog passat väldigt bra. Istället kompleterade jag med Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och väldigt mycket lyssnande på radio och MTV. Nickelback hängde med sedan femman, 2001, när de släppte Silver side up och slog igenom rejält. How you remind me. Den spelades till och med på Mix megapol. Jag minns när jag åt pizza med Sarah och de spelade den låten i högtalarna och dagen därpå frågade jag Linda vem som egentligen sjunger den där låten.
Efter ett tag fick jag mamma att köpa skivan till mig. En övergång gillade jag låten Just for bäst, så typiskt mig vid den tiden. Egentligen började jag väl inte lyssna ordentligt (gå igenom texterna och verkligen lyssna in mig) 2003 när de släppte nästa skiva, den lite mer kommersiella, The long road. Den kom precis i rätt tid, det var i september, jag hade precis börjat sjuan, och jag hatade precis allt, och Believe it or not, skivans fjärde spår blev min räddning.
Jag tror jag började lyssna på Kent i samma röra också, men bara Vapen och ammunition. Den har jag inte hört på jättelänge nu. Egentligen är den rätt bra, bara att man kanske föredrar det egentliga soundet. Jag minns dock att jag tyckte väldigt mycket om Elite.
Det känns så märkligt nu, när det finns tusen sätt att upptäcka musik på, och allting kan bli ditt utan att du betalar ett öre, att det funnit en tid då jag bara lyssnat på typ tre artister. Om folk frågar mig nu, vilka band jag lyssnar på, vill jag egentligen inte svara, för jag vet att jag kommer glömma de viktigaste. Hade någon frågat mig i sjuan, haed jag kunnat svara ganska fort och enkelt.
Jag tyckte bättre om det som var förut. Fast det är fortfarande specielt nu, om man hittar någon som man verkligen känner kan bli en favorit. Det var länge sedan jag hittade någon sådan artist. Det känns som att senast var i början av nian, när jag bestämde mig för att inte vara så jävla svart och börja lyssna på normal musik, och jag fastnade för The Ark, deras singel One of us is gonna die young spelades mycket på TV, och i samma veva hörde jag Counting crows för första gången, vilket var min brorsas förtjänst. Så jag lånade hem deras skivor från biblioteket och brände över på datorn och jättelyssnade. The Srk har väl hamnat lite i skymundan nu, men Counting crows kan jag fortfarande luta mig tillbaka på. Maken till låtskrivare har jag väl aldrig hört.
Andra band eller artister är inte lika tydliga när det gäller hur man börjar lyssna på dem. Badly drawn boy till exempel. Som jag hört tusen gången när jag sett filmen Om en pojke, men kanske inte alltid brytt mig om, men sedan har jag börjat lyssna mer och mer (kanske framför allt på A minor incident, för att jag var sådan på den tiden), och till slut bestämt mig för att det är riktigt bra, och sedan köpt Om en pojke-soundtrakcen, tills det utökat till att jag faktiskt gillar all hans musik.
Motion city soundtrack är ett band jag gillar skarpt men ändå inte lyssnar på särskilt ofta. Jag lyssnade på dem senast igår iofs, men det var första gången på länge. Historien bakom dem är ganska färsk, och dessutom ganska rolig, kanske mest för att jag var så oförberedd.
Jag sökte på bilder på google, skulle ha tag på en bild på Counting crows' sångare Adam Duritz, vilket var namnet jag sökte på, men ändå kom det upp en bild på en kille jag inte alls kände igen. Däremot såg han ganska cool ut, så jag ville veta varför bilen kommit upp, så jag gick till bildens ursprungliga hemsida, hamnade på Motion city soundtracks officiella hemsida, jag förstod att det var ett band, så jag klickade mig fram till en video för att få någon uppfattning om vad det var för typ av musik. Klick. Kärlek vid första tonen typ. Hold me down, en otroligt underbar låt. Och underbar video, den utspelar sig i ett snölandskap, och varje gång min snölängtan börjar gå överstyr kan jag titta på den videon.
Andra artister är lite tråkigare, som The Streets, jag bara fick hans andra skiva av pappa, liksom med Broder Daniel, Marit Bergman och Madrugada. Det som var bra att pappa köpte The Streets till mig är ju att jag aldrig skulle få för mig på egen hand att det är bra musik för mig att lyssna på.
Och jag köpte The Cure's singelsamling för att min svensklärare Magnus sa åt mig att göra det. Det var ganska bra sagt.
Jag minns första gången jag hörde David Bowie också. Det var hemma hos farmor, vi hade hyrt film, Hannes Holm och Måns Herngren's Klassfesten. De spelade Heroes. Jag älskade den låten från första stund, och farmor förklarade för mig att det var David Bowie som sjöng den, och efter ett tag köpte Joakim en skiva med honom, och jag började lyssna på den.
Ursäkta. Jag behövde skriva det här inlägget.