I'm talking to the ceiling

Jag är på praktiken nu,
men jag orkar inte med någonting.
Jag har suttit hela morgonen i den blå soffan och läst Pinocchio.
Det är en ganska trevlig bok, men egentligen får den mig att känna mig dåligt till mods,
eftersom författaren låter alla förnuftiga personer i boken förespråka, på ett mycket övertydligt sätt,
vikten i att lära, att vilja gå i skolan, och att vara lydig.
Pinocchio är tvärtom till en början, men nu har jag hunnit en tredjedel av boken,
och han börjar förändras, han har lovat den goda fén att göra allt det hon vill.
På andra sidan väggen spelas Imagine på piano, och eleverna sjunger med bäst de kan.
Jag minns när jag gick på mellanstadiet, vi sjöng också Imagine, hur stor jag kände mig, det känns som om jag bara blivit yngre med åren. Kanske är det ett gott tecken, kanske innebär det att jag har skaffat mig större perspektiv, men jag saknar känslan av att vara stor.
Om en halvtimme är det fika. Jag kanske går ner till centrum för att köpa lunch idag, jag har inte ätit lunch mer än en dag jag har varit här på praktiken. Skolmatsal är ångestframkallande. Förmodligen är matsystemet det enda jag kommer sakna från Mediagymnasiet.
Idag börjar iaf Filip och Fredriks nya serie Myggan, jag älskar Filip och Fredrik, men jag har inga förväntningar på serien, däremot på Boston tea party som börjar på måndag. Imorgon är jag ledig, och jag ska till stan och träffa Andie, och lämna tillbaka mina Lukas Moodysson-böcker och köpa ett par nya byxor.
På fredag kommer Sarah. Det är bara två dagar kvar. Det känns bra att ha planer. Förresten kanske min House-box dimper ner i brevlådan någon gång nu i veckan. Då har jag att göra efter helgen också.
Och sedan kanske min snälle bror köper Scrubs säsong tre och fyra för att de är billiga.
Men när jag kommer hem idag (antagligen åker jag lite tidigare) ska jag jobba jättemycket, och jag måste räkna alla modepass som jag har kvar. Jobbigt, men jag vill kunna lämna tillbaka alla kuvert imorgon.
Sedan ska jag sova, titta på Myggan och House, och gå och lägga mig för natten. Som sagt, planer känns bra.
Jag ringde till Anton igår, och han skulle plugga och äta, och ringa mig senare, och med tanke på att förra gången han lovade att ringa upp, tog det tre dagar, och då hade han glömt bort samtalet totalt, och igår sa han att han visste att jag inte trodde på att han skulle ringa igen, men att han skulle bevisa mig fel den här gången.
Jag förväntade mig inte att han skulle ringa, så därför har jag heller inte blivit besviken ännu, även om jag föredrar när folk håller sina löften. Får se hur många dagar det tar den här gången.