I'm talking to the ceiling

Idag har jag blivit kallad hora för första gången i mitt liv.
Det är konstigt hur ett enda litet ord kan vara så laddat.
Jag tog det inte så personligt, han som kastade ur sig det är elva år och känd som en sån som gör sådana saker.
Förmildrar inte omständigheterna, visserligen, men jag kände mig inte direkt utpekad.
Killen som sedan kallade mig Cp fick en rejäl utskällning av rektorn.
Det är liksom inte själva orden som stör mig. De rinner av ganska enkelt, jag skulle aldrig drömma om att ta åt mig av vad en elvaårig dryg kille säger till mig, men det är tanken på att det finns sådana människor.
Och som barn kan man ha kontroll över dem, även om föräldrarna tydligtvis har släppt tankarna på allt vad kontroll heter, så finns det fortfarande lärare och dylikt som kan försöka ge dem gränser. När de blir äldre sedan, och ska klara sig själva, ser jag inget direkt hopp för dem.
Jag tycker inte lika mycket synd om killarna som om människorna i deras omgivning, som, just som jag idag, råkar komma i deras väg.
Om 'hora' är vad de åstadkommer som barn, vad kommer de inte kunna göra och säga om tio år?
Jag vill inte tänka på det.
Det finns en tjej också, som beter sig dumt ganska ofta. Hon går nog också i femman, möjligtvis fyran, jag är inte säker. Första gången jag träffade henne fick jag genast ett dåligt intryck, och det har inte förbättrats idag.
Den största skillnaden man märker mellan tjejer och killar i sådana här situationer, är att killarna är mer öppna.
Och det verkar som att de flesta skulle föredra, om man nu måste välja, att få ett skällsord rakt i ansiktet, än att det viskades och smögs en massa omkring en. Tjejer är ju ganska kända för sina tissel-tasselfasoner. Jag vet inte riktigt vad jag skulle föredra. Om det blir som med killarna idag, så kan man alltid göra något åt det, det finns något konkret att gå på, jag kan säga till rektorn, hörrudu, Nisse kallar mig CP, och rektorn kan göra något åt det.
Om jag istället råkar ut för några tjejer som bestämt sig för att hata mig, kanske känslan av oduglighet känns mycket mer påtaglig, men jag skulle nog vara ganska bra på att låtsas som att det inte riktigt hände, jag skulle nog kunna tänka, att jag inte bryr mig om vad de säger. Även om jag skulle ljuga för mig själv.
Men när jag skulle förklara, varför jag tycker att den här blonda översittartjejen är så vidrig, så kunde jag inte riktigt beskriva henne bra. Man måste träffa henne för att förstå. Jag hatar hennes typ, verkligen. Idag blev Sophie utsatt, Sophie är lite av en favorit för mig, hon är tuff, står emot bra, kan säga ifrån, men samtidigt väldigt snäll och ganska charmig, hon är lätt att prata med och verkar smart, och hon försökte säga åt den här hemska tjejen och hennes hemska kompis, och de hemska tjejerna blev bara värre förstås, tills Sophie valde att bara strunta i dem, och gå därifrån. Sedan fick jag lov att köra ut dem. Jag vill inte se dem igen.
"Det var bättre förr".
I min klass, när jag gick i femman, fanns inga sådana där ungar. Bara en, förstås, men han hade ju någon form av psykisk störning. De andra killarna kanske jag till och med gillade, och de flesta tjejerna var till och med helt okej, även om de inte riktigt föll mig i smaken, förutom ett par. Jag minns inga som helst problem. Och jag har definitivt inte blivit utsatt för något personligen. Så fast att en låg- och mellanstadieskola borde vara en känd miljö för mig, och på många sätt också är det, så känns det totalt främmande.
När började barn bli så hemska? Jag vet inte, men jag hoppas att det bara ligger i en generation, och att nästa blir bättre. Världen är ju ändå menad att gå framåt, inte bakåt, och inte heller stå still, men just nu behövs jättekliv.
Tänk om världen var som Martin Stenmark.