Vad är man rädd för?
Ångest.
Det kom just hit ett par grabbar i fyran och sa att deras fröken ville att jag skulle komma till deras klassrum,
så jag gick, och hon ville bara presentera mig för klassen,
och hon berättade för dem, att jag ska vara här och typ hjälpa dem och så, hon hade ganska stora visioner.
Och då kan jag inte stå där framme, framför hela klassen, särskilt inte när ingenting är klart än,
och säga att jag nu har bestämt mig för att inte vara kvar.
Så här:
Jag har inte läst Om en pojke på ett bra tag nu, men jag minns större delar av den, och antagligen sent kommer glömma. Men iaf, Will har snurrat in sig i en jobbig situation, han har sagt till Rachel att han har en son, eller iaf nästan sagt, något av det var hennes eget antagande. Han har ingen son. Och Marcus tycker att Will bara ska berätta det för henne.
"Ursäkta, men jag tror att du missuppfattade någonting förra gången vi träffades", typ nåt sånt.
Och Will säger att det går inte, för när någonting har gått långt skridet så går det liksom inte att rätta till.
Will försöker ge Marcus ett exempel, som när någon får ens namn fel, anta att någon skulle tro att du heter Mark och inte Marcus.
Marcus kontrar och säger, att om någon trodde jag hette något annat än Marcus, så skulle jag rätt den personen.
Will tänker då på den granne han hade förut, som alltid kallade honom Bill, och han kände sig inte alls som en Bill, utan tyckte att det var jättejobbigt att den här människan inte visste vad han hette, men rättade honom aldrig.
Marcus är helt igenom ärlig. (Det här måste jag berätta för Julia sedan, för nu har jag faktiskt inte dragit någon Om en pojke-referens på hur länge som helst, så nu kan hon inte sucka så där trött som hon gjorde förut.).
Varför kan man inte vara det? Vad hindrade Will från att säga till sin granne, att du, jag heter inte Bill, du måste hört fel, det är WILL.
Malin har en häst som heter Romana, och en kompis som alltid kallar hästen Ramona, och när jag frågade henne, varför hon inte sa till att det är fel, så ryckte hon på axlarna och sa att det inte blivit så.
Why?!
Så otroligt märkligt, vi sätter liksom upp någon slags gräns, att när min granne har kallat mig Bill åtta gånger så går det liksom inte att rätta till längre. Vad är man rädd för? Att grannen ska känna sig fånig? Varför bryr man sig om det i sådana fall?
Det här måste jag gå till botten med. Men iaf, jag kan inte berätta för Paula att jag tänker sluta för att ingenting är klart med det. Jag har iaf ett skäl.
Det kom just hit ett par grabbar i fyran och sa att deras fröken ville att jag skulle komma till deras klassrum,
så jag gick, och hon ville bara presentera mig för klassen,
och hon berättade för dem, att jag ska vara här och typ hjälpa dem och så, hon hade ganska stora visioner.
Och då kan jag inte stå där framme, framför hela klassen, särskilt inte när ingenting är klart än,
och säga att jag nu har bestämt mig för att inte vara kvar.
Så här:
Jag har inte läst Om en pojke på ett bra tag nu, men jag minns större delar av den, och antagligen sent kommer glömma. Men iaf, Will har snurrat in sig i en jobbig situation, han har sagt till Rachel att han har en son, eller iaf nästan sagt, något av det var hennes eget antagande. Han har ingen son. Och Marcus tycker att Will bara ska berätta det för henne.
"Ursäkta, men jag tror att du missuppfattade någonting förra gången vi träffades", typ nåt sånt.
Och Will säger att det går inte, för när någonting har gått långt skridet så går det liksom inte att rätta till.
Will försöker ge Marcus ett exempel, som när någon får ens namn fel, anta att någon skulle tro att du heter Mark och inte Marcus.
Marcus kontrar och säger, att om någon trodde jag hette något annat än Marcus, så skulle jag rätt den personen.
Will tänker då på den granne han hade förut, som alltid kallade honom Bill, och han kände sig inte alls som en Bill, utan tyckte att det var jättejobbigt att den här människan inte visste vad han hette, men rättade honom aldrig.
Marcus är helt igenom ärlig. (Det här måste jag berätta för Julia sedan, för nu har jag faktiskt inte dragit någon Om en pojke-referens på hur länge som helst, så nu kan hon inte sucka så där trött som hon gjorde förut.).
Varför kan man inte vara det? Vad hindrade Will från att säga till sin granne, att du, jag heter inte Bill, du måste hört fel, det är WILL.
Malin har en häst som heter Romana, och en kompis som alltid kallar hästen Ramona, och när jag frågade henne, varför hon inte sa till att det är fel, så ryckte hon på axlarna och sa att det inte blivit så.
Why?!
Så otroligt märkligt, vi sätter liksom upp någon slags gräns, att när min granne har kallat mig Bill åtta gånger så går det liksom inte att rätta till längre. Vad är man rädd för? Att grannen ska känna sig fånig? Varför bryr man sig om det i sådana fall?
Det här måste jag gå till botten med. Men iaf, jag kan inte berätta för Paula att jag tänker sluta för att ingenting är klart med det. Jag har iaf ett skäl.
Kommentarer
Trackback