I'm talking to the ceiling

Idag började jag sakna någon så mycket att jag nästan började gråta.
Jag vill inte påstå att det var första gången, jag kan anta att det faktiskt skett ett par gånger innan,
men jag vågar säga att det händer mycket sällan.
Jag tycker att jag alltid skriver att mina måndagar är jävla skitdagar. Jag vet inte riktigt vad det har att göra med, men en kombination av att jag överskattar min egen förmåga att orka upp på morgnarna och att vi bara har helt meningslösa lektioner som gör att jag egentligen bara vill vara hemma.
Måndagar börjar med skrivtimme, och jag borde tycka om det, men det gör jag inte, det är för tidigt på morgonen på fel dag.
Idag fick vi i uppgift att skriva om en person vi känner.
Jag kände när jag målade upp ett typiskt möte oss emellan hur många tusen gånger hellre jag skulle vilja vara med den här personen och framkalla de känslor som brukar komma i personens sällskap, än att gå på mattelektion och sedan ha klassråd och sedan bara ta tåget hem och slösa bort ytterligare en eftermiddag.
Jag är redan sen till mattelektionen.
Jag har min mammas orangea klänning på mig och känner mig ändå oändligt ful. Sa jag att den här måndagen känns som en riktig skitdag?
Sådana här dagar behöver jag inte bråktal. Jag behöver Billie the vision and the dancers underbara låt Damaging this apartment och jag behöver stilla ett imaginärt sockerberoende.
Idag har jag fokuserat på karaktärer. Människor.
Det finns bara två gränser sådana dagar, en godkänd och en icke-godkänd kant att dras över. Hittills har jag bara godkänt en person och det är Joséphine för att jag spontant bara ville säga hur snygg hon är idag, och för att hon äger någon slags distans. Idag behövde jag den.
Jag behöver ett telefonsamtal.
Jag önskar att jag var dödsdömd.
De dödsdömda får en sista valfri måltid.
Jag hade valt våfflor.
Och sedan får de ringa två samtal.
Jag vet vilka två jag skulle ringa.
Sedan fem minuter skam innan aldrig avbruten vila.