I'm talking to the ceiling

Jag orkar inte riktigt med den här dagen.
Jag vaknade jättesent, tog på mig fula kläder,
halva filmgruppen är borta, och det är jättemycket tjafs och jag ville bara börja gråta.
Nu har det löst sig lite, det lossnar, men jag är bara trött och hungrig och lätt att få ur balans.
Jonas bjöd mig på fika, dock, vilket var väldigt bra, vi har nått en punkt där vi inte längre minns vem som är skyldig vem pengar.
Min hjärnkapacitet är nere på noll, på tåget hit fick jag någonting som jag valde att kalla för blackout, och en liknande senare på bussen, jag tycker att det här är en jävla skitdag. Tack och lov att det är Antikrundan på tv idag.
Min mp3 är kass och har varit ett tag, men idag hade jag behövt den, hade behövt att den skulle spela åtminstone hela High life för mig. Det ville den inte.
Trettonåringarna på tåget gav mig huvudvärk, men jag upplevde något helt otroligt.
En av killarna började puckla på den andra för att han sa emot. Det är inget konstigt, trettonåriga killar slår på varandra hela tiden. Det som var märkligt var att killen faktiskt sa förlåt, bad om ursäkt, för sitt utfall. Jag har aldrig varit med om maken. Jag är imponerad.
Jag tänkte berätta om att kliva folk på foten och kassörskor, men jag tror jag gör det en annan dag. Nu ska jag på möte.