I'm talking to the ceiling

Jag ville bryta tystnaden och tryckte igång Motion city soundtrack.
Det var inte länge sedan jag var inne i en Even if it kills me-period, ett halvår sedan kanske,
men den måste ha varit kort och intensiv,
för det känns väldigt länge sedan jag lyssnade på den skivan.
Näst sista låten handlar om en tjej Justin känner. Han sjunger om alla hennes egenheter. Och jag undrar hur en sådan låt om mig skulle gå. Skulle man ens kunna få ihop en sång på 3 minuter och sexton sekunder, om den skulle handla om mig. Har jag så många egenheter?
Det känns inte som det. Jag menar visst, någon slags personlighet, egenskaper, kanske till och med saker jag är bra på, fler som jag är riktigt usel på.
Men det är de små sakerna som betyder något. Detaljerna skapar helheten.
"J.D has this thing with five pennies" .
Jag vill vara så.
Jag tycker inte om när låtar handlar om speciella personer. Eller jag menar, jag vill inte veta vem det handlar om. Den tolfte, och näst sista, och ovan nämnda, låten på Even if it kills me, handlar om Antonia. Det framgår av titeln.
Hon beställer aldrig take away före tio på kvällen.
På samma sätt hatar jag när personer blir porträtterade i musikvideos. De är alltid översnygga brudar eller halvnakna killar, och sådana människor är så ointressanta.
Jag vill att låtarna ska handla om intressanta människor.
Jag vill att alla människor ska vara intressanta. Det skulle i alla fall vara bättre än att ingen är det, som nu verkar vara fallet.
"Om du bodde i Stockholm skulle du kunna få hur många tjejer som helst"
Hey, huvudstaden, nu är jag här! Show me the facilities. (Förutom källarfik i Gamla stan som man inte kan leva utan.)
Jag får väl börja med små konstiga saker som Justin och gänget kan komponera ihop till en låt.
Det är alltså inte balladen The Conversation på Motion city soundtracks senaste skiva som stör mig mest nuförtiden. Den vet jag i alla fall inte vem det handlar om.

Så det var allt.
Välkommen hem.
Tack så mycket. Jag har saknat mina gardiner.