Invasion!
Jag läser en bok av Stor-Jonas, någon slags samlingsvolym.
"En anna sida av Jonas Hassen Khemiri" har någon skrivit om boken,
och kanske,
men det var för länge sedan jag läste något annat han skrivit,
för att jag ska kunna jämföra.
Och det är svårt att veta vad man tycker om hans noveller, när man inte vet om man ens gillar novell som skrivform,
jag tänker på den novell min kompis skrev och gav till mig att läsa, men som jag inte förstod något av, och jag sa det, att jag inte förstod slutet, och han sa, att det var slutet han var mest nöjd med.
Jonas skriver om Harley, och jag tänker på David Bowie, Juha, mig som fjortonåring, mig nu, och den oväsentliga skillnaden mellan oss. På hur träklossar sprejas med silverfärg och fästs under skorna.
Jag tänker på hur skönt det är att jag har bokat in så många möten med olika människor,
så att de kan hålla i gång samtalen, så att jag slipper fundera
och Magnus frågar om inte jag och Julia är organiserade människor egentligen, och jag tvekar med svaret (hesitate är ett komplicerat ord för något så enkelt), och säger att kanske, men inte utan ansträngning,
och han säger, att så är det nog för alla människor,
och jag förstår inte längre varför han ens frågade.
Jag känner mig trygg i att Julia ska med till vårat möte (nu lät det som om hon var någon sidekick, men det var inte meningen, vi är nog båda huvudpersoner), för jag tror att hon vet hur man pratar med honom, och grejen med Magnus är att min strategi inte fungerar på honom,
min strategi som går ut på att jag ser..jag vet inte hur jag ser ut, på ett sätt som får folk att inte förvänta sig svar av mig, utan vänder sig till någon annan, som ofta brukar bli Julia, som känner sig skyldig att ge ett svar. Men när jag tror att Magnus ska ge upp tanken på att få ett svar av mig, så fortsätter han bara titta på mig,
som när Will och Marcus (ur Om en pojke), samtalar, och Marcus för första gången inte fyller i luckorna åt Will, och Will vet inte vad han ska säga.
Jag skulle egentligen bara skriva om en bok jag läser.
"En anna sida av Jonas Hassen Khemiri" har någon skrivit om boken,
och kanske,
men det var för länge sedan jag läste något annat han skrivit,
för att jag ska kunna jämföra.
Och det är svårt att veta vad man tycker om hans noveller, när man inte vet om man ens gillar novell som skrivform,
jag tänker på den novell min kompis skrev och gav till mig att läsa, men som jag inte förstod något av, och jag sa det, att jag inte förstod slutet, och han sa, att det var slutet han var mest nöjd med.
Jonas skriver om Harley, och jag tänker på David Bowie, Juha, mig som fjortonåring, mig nu, och den oväsentliga skillnaden mellan oss. På hur träklossar sprejas med silverfärg och fästs under skorna.
Jag tänker på hur skönt det är att jag har bokat in så många möten med olika människor,
så att de kan hålla i gång samtalen, så att jag slipper fundera
och Magnus frågar om inte jag och Julia är organiserade människor egentligen, och jag tvekar med svaret (hesitate är ett komplicerat ord för något så enkelt), och säger att kanske, men inte utan ansträngning,
och han säger, att så är det nog för alla människor,
och jag förstår inte längre varför han ens frågade.
Jag känner mig trygg i att Julia ska med till vårat möte (nu lät det som om hon var någon sidekick, men det var inte meningen, vi är nog båda huvudpersoner), för jag tror att hon vet hur man pratar med honom, och grejen med Magnus är att min strategi inte fungerar på honom,
min strategi som går ut på att jag ser..jag vet inte hur jag ser ut, på ett sätt som får folk att inte förvänta sig svar av mig, utan vänder sig till någon annan, som ofta brukar bli Julia, som känner sig skyldig att ge ett svar. Men när jag tror att Magnus ska ge upp tanken på att få ett svar av mig, så fortsätter han bara titta på mig,
som när Will och Marcus (ur Om en pojke), samtalar, och Marcus för första gången inte fyller i luckorna åt Will, och Will vet inte vad han ska säga.
Jag skulle egentligen bara skriva om en bok jag läser.
Kommentarer
Trackback