I am fallen from the ceiling, you are fallen from the sky
Det är många bra artister inbokade för konsert det här året i Sverige.
Rufus Wainwright,
Nick Cave and the bad seeds
och Leonard Cohen
är tre artister jag gärna skulle se live.
Men jag skulle inte offra något för det.
Leonard Cohen spelar i Helsingborg, men jag tänker inte tanken att ta en tripp ner till södra delarna av landet för att få se honom, tycker dessutom att åttahundra spänn är väldigt mycket pengar.
["Tänker ni åka tvärs över hela landet, bara för att se en konsert?"]
Idag bläddrade jag igenom tidningen. Kom fram till annonssidorna för scenuppträdande. Ögnar. Ointresserad. Fastnar med blicken på en svart annons med vita bokstäver.
Counting crows.
Till Stockholm.
Att säga att ett band räddade ens liv ligger nära till när man är någonstans i mitten av tonåren, men det är rätt patetiskt att säga, alla vet att det krävs mer än lite musik, och alla vet att om det inte gör det, så var det aldrig någon fara från början.
Counting crows har inte räddat mitt liv. Det var något helt annat som gjorde det.
Att säga att ett band betyder väldigt mycket för en, känns också väldigt naivt. Men det är svårt att låta bli.
Adam Duritz är min favoritpoet. Han skriver om ångest och rymden och om hatkärleken till sin hemstad. Om regnet och ensamheten.
Det var två-tre år sedan jag började lyssna på Counting crows, det var min brorsas förtjänst egentligen. Det tog ett tag innan de blev min besatthet, men det var intensivt när det väl varade. Om jag kollar igenom min dagbok på helgon.net så är de flesta inlägg dominerade av Coutning crows citat. I ett annat inlägg har jag citerat ur boken Om en pojke:
[En konversation mellan Ellie och Marcus, om Kurt Cobain]
"Jag älskade honom"
"Du kände honom inte"
"Visst kände jag honom. Jag hörde honom sjunga varje dag. Jag har på mig honom varje dag.
Och det han sjunger om, det är han. Jag känner honom bättre än jag känner dig.
Han förstod mig."
"Han förstod dig?"
"Han förstod vad jag kände och sjöng om det"
Jag vet att Adam inte hade mig i tankar under skrivprocessen till någon av låtarna, men det är inte det som spelar roll.
När man är ledsen över något säger folk alltid att man inte behöver känna sig konstig eller ensam, för det finns många andra som känner likadant, och jag har alltid hatat när folk säger så. Jag skiter i dem.
Det speciella med Adams texter är kanske inte att jag känner igen mig i det han sjunger, utan mer att han har ett fantastiskt sätt att se på enkla saker. Jag önskar att jag kunde översätta allt jag känner till poesi som han kan. He's impressiv.
För att få se Counting crows live kan jag offra mer än för något annat. Imorgon ska jag köpa biljetter, och det spelar ingen roll om någon vill följa med mig eller inte. Den kvällen kommer ändå bara att handla om mig. 
Det där med artister och igenkänning är intressant. Man vill känna igen sig, bli förstådd. Man vill vara den enda. Då har artisten lyckats.
(Om en pojke är underbar)