I'm talking to the ceiling

Det är typiskt mig att falla ner i självdestruktiviteten en söndag kväll.
Det är typiskt mig att drömma om stora förändringar när jag är som minst kapabel till att genomföra dem.
Och kanske är det därför jag backar tillbaka i tiden,
och går igenom min Håkan Hellström diskografi,
knyter band av minnen kring halsen.
För silverkedjan representerar en svunnen tid, i alla högsta grad.
Kanske kan den bli porten till en ny.
Det är typiskt min prisplan att gå ut när jag som mest behöver den.
Idag föll den första snön.
Ingen kommer att få veta.
Det är typiskt mig att om söndag kväll önska mig samtal, som om de skulle kunna ta mig någonstans.

"Ge mig något som tar mig någonstans."