I'm talking to the ceiling

"
- Fast vad menar du med att leva på riktigt? frågar jag som inte riktigt begriper vad det är jag och Hea begriper.
- Då är man alltid helt ärlig mot sig själv och sin omgivning. Man säger ingenting som man inte menar. Man gör ingenting som man inte vill. Man lyssnar alltid till sitt innersta och rättar sig efter vad det innersta vill. På så sätt kan man aldrig välja fel väg i livet och kommer aldrig att ångra sig.
- Lever du så? frågar jag som inte kan låta bli att undra vad som händer om man innerst inne vill döda en massa människor och spränga hela Jorden i luften och så vidare.
- Jag försöker, säger hon och slutar vicka på stolen.
- Går det bra?
- Ibland, ibland inte.
Hon rycker på axlarna.
- Jag flyr jag också, flyr från mig själv, flyr och flyr...
"
- Johanna Nilsson, Flickan som uppfann livet

Det är väl det där jag försöker göra. Leva på riktigt.
Det är väl därför jag inte var på föreläsning idag heller, därför som jag reste mig mitt under mattelektionen och gick därifrån, gick till busshållplatsen och åkte hem.
Sen jag kom hem har jag bara ätit, sovit och läst. Tittat på Rickard. Tittat på Axel.
Köpt bussbiljetter. Härifrån.
Pratat med pappa som ska köpa andra biljetter till mig. Härifrån.
Jag har börjat känna vämjelse inför allting omkring mig, speciellt alla människor och kanske i synnerhet mig själv och det är därför jag måste åka bort, för att samla allt till en punkt, inte tänka på allt som jag inte vill tänka på. Tänka på annat. Så jag läser böcker och skriver på Rema och lyssnar på indierock från 90-talet och sitter kvar i kollektivtrafiken fast jag borde kliva av, och slutar prata med människor jag brukar prata med, för jag vill inte ha något att göra med det som brukade vara.