I'm talking to the ceiling

Jag tänkte skriva om hur synd det är om mig för att jag inte har kunnat skicka gratis sms på flera dagar. Men nu har jag kommit på bättre tankar. Man ska inte ägna sig åt sådant som bara är irrelevant. Hur mycket jag än tycker om att tycka synd om mig själv kommer jag alltid veta att det inte är sant. Det är kanske det som tillåter mig att ligga kvar lite för länge i sängen. Äta lite för mycket choklad. Sådant jag gör eftersom jag tror att det hjälper.
Imorgon är det slut på självempatin, då kommer möjligheten till gratis sms tillbaka. Fast det är ju inte det jag behöver egentligen. Det är inte choklad jag behöver heller. Och egentligen vet jag precis vad som saknas men jag kan bara inte ta steget. Inte än. Men det kommer.