I'm talking to the ceiling

Jag har inte varit hemma en enda hel dag på lovet.
Det var inte riktigt planerat.
Först en underbar vistelse i Köpenhamn (hur kan besöken där alltid vara för korta?)
och sedan en spontan tur till Hemorten.
Jag har inte varit långt borta och inte särskilt länge, men tillräckligt för att komma ur alla mina rutiner och tillräckligt för att glömma bort allt jag egentligen borde göra. Skriva skolarbete till exempel.
Återigen blir det att sitta uppe kvällen innan inlämning och kämpa. Den här gången känner jag mig inte så orolig faktiskt, för en gång skull. Det känns som om jag har kontroll. Det är en märklig känsla.
Jag skulle behöva en dag till. Bara vara hemma. Känna in mig. Försöka komma ihåg hur det var jag brukade göra. Komma tillbaka in i mina tankemönster.
Jag behöver rutsystem.
Men jag längtar inte efter Verkligheten.
Jag skulle hellre fly den, kanske för alltid. Och kanske är det därför jag fortfarande inte har en plan över hur jag ska göra efter jul när jag inte längre har ett skyddsnät inte längre har någonstans att gå. Kanske är det därför jag fortfarande inte har förstått att det är ett problem.
Kanske är det därför jag låter bli att tänka tanken ut - idag också.