I'm talking to the ceiling

The Ark har gjort en låt som heter 2000 light years of darkness. Den ligger på skivan In lust we trust. Det är en skiva jag ändå har lyssnat en del på genom åren, sen jag började lyssna på The Ark, även om jag inte spelat dem särskilt ofta. Men just den låten har fallit undan. Jag hörde den för första gången för ett par dagar sedan. Och jag kan inte låta bli att tänka att det var meningen. Just den just nu.
Som sagt, The Ark har aldrig varit några husgudar eller ens i närheten, men när Ola sjunger för mig

Tell me can my eyes betray me?
Do they say how happy I feel
When no one takes the seat beside me
On the bus and make a fuss?
- Then I'm easy

tror jag nästan på existensen av en gudomlig makt.
Speciellt med tanke på att jag nu har beställt bussbiljett till Kalmar och åker imorgon. Jag ska bo hos Anton, och jag planerar att lägga mig på hans säng och ligga kvar där i tre dagar och låta honom ta hand om mig. Laga mat hyra film servera glass.
För vad gör jag när allting blir jobbigt? Jag flyr förstås. Både fysiskt och mentalt. Det har än så länge varit en vinnande taktik.

To go away, take a train, go astray
Disappear into the unknown
To a place where you're always
All alone