I'm talking to the ceiling

Det är så konstigt hur kort tid det kan ta att anpassa sig vissa gånger. Ibland kan det till och med vara obehagligt. Det räckte med att bo hos Anton en vecka för att glömma bort att det fanns ett hem att komma tillbaka till. Nu är jag hemma med allting som är så extremt välbekant, allting som är mitt, allt har en historia för mig, är kopplad till minnen eller bara fakta om var det kommer ifrån och varför det finns just här hos mig. Mitt i allt det är jag totalt vilse. Hos Anton var inget mitt, men samtidigt finns det en frihet i att vara en främling till allt man har omkring sig. Det blir nästan en ursäkt. Jag vet inte hur lång tid det krävs att vistas i en lägenhet innan det faktiskt förväntas att man ska hitta i köket eller till och med sluta räknas som gäst och börja hjälpa till lite. När jag är hos Anton blir det så tydligt att jag har en väldigt bortskämd attityd. Det blir nästan en förälder-barn relation när jag inte gör någonting på egen hand. Om situationen tillåter det blir jag gärna uppassad. Jag vet inte var det kommer ifrån, jag inbillar mig att båda mina föräldrar faktiskt är ganska måna om att jag ska klara mig själv. Kanske är det här någon slags frigörelse? Är det en undermedveten protest mot min uppfostran? Jag blev ställd när Anton tyckte att jag skulle gå till stationen utan honom. -Du hittar ju! -Jamen... Hur många gånger måste man besöka en stad innan det börjar räknas med att man hittar? Kanske har jag själv kämpat så hårt och så länge för oberoende att det enda jag riktigt orkar med längre är att lägga mitt liv i någon annans händer. Eller okej så illa har det inte hunnit bli än. Men jag minns att jag som yngre verkligen kämpade för att inte behöva någon. Kanske uppnådde jag det stadiet, har checkat av det på listan och kan börja på nästa projekt. Det kanske inte var meningen att det skulle hålla för evigt. Nu handlar det snarare om kompromisser. Erkänna för sig själv att man faktiskt behöver andra, men inse att det inte behöver betyda att man placerar sig själv i beroendesituation. Mognad kanske det kallas. Mognad och insikt och ett tecken på att man faktiskt har lyckats växa upp.