I'm talking to the ceiling

"When I fall asleep leave my door open just a crack
'Cause I feel like such an insomniac
why do I tire of counting sheep
when I'm far too tired to fall asleep
Please take me away from here."

Jag tycker synd om mig själv som vanligt. Det är för sent för att jag ska kunna vara rationell.
Trots att jag varit hemma över en vecka utan att göra någonting som helst har jag fortfarande inte tröttnat på det, men det ska ändå bli skönt att ta sig hemifrån en stund imorgon. Jag ska åka in till stan och fika med Julie. På kvällen börjar nya avsnitt av House sändas på svensk tv. Och Anton flyger hem från USA. Jag ser fram emot imorgon. Det var länge sedan jag såg fram emot någonting på kort sikt.
Idag har jag även sökt mitt första jobb efter att jag gått ut skolan. Jag har inga vidare förhoppningar på att få det, men det känns bra att kunna säga till andra och mig själv att jag faktiskt har gjort något konkret. Idag fick jag också något slags virus som gjorde att jag på eget initiativ lagade ordentlig mat till hela familjen. Det har aldrig hänt. Jag improviserade i köket för första gången i mitt liv. Det resulterade i en alldeles utmärkt fetaostpaj. Jag blir nästan stolt över mig själv. Man måste fokusera på de små bra sakerna i tillvaron ibland. Som gamla böcker, svensk film, elektronisk musik, Lilla hunden och framtidsplaner. För första gången på länge klagar jag inte.
Jag tackar det nya året.