I'm talking to the ceiling

Jag tror att jag var runt tolv år när en kompis till mig berättade om boken Tio små negerpojkar, av Agatha Christie. Faktum är att hon berättade hela historien, även vem som var mördaren, men jag blev ändå nyfiken på att läsa den. Det dröjde inte länge tills jag hade köpt mig ett exemplar, en nyutgåva i pocket, detta var 2003 (dock ingen nyöversättning). Sedan dess har jag läst den flera gånger (jag tycker om att läsa om böcker, jag tycker om att veta hur det går, det känns tryggt), alltid på sommaren och alltid har samma myskänsla infunnit sig. Så också nu när jag läste den för en eller två veckor sen. Men det var inte förrän då jag kom på hur korkat det är att läsa den på svenska. När jag var tolv, tretton år var jag antagligen inte så intresserad av att läsa en bok på trettiotalsengelska, men det var då och ganska länge sen. Den första svenska utgivningen skedde 1940, och det är den översättningen jag alltid läst och den har alltid varit mycket enkel, och att läsa den på originalspråk borde vara lätt för mig, absolut nu, men också från för några år sedan.
Eftersom jag jobbar på bibliotek tänkte jag att en engelsk utgåva av den här boken måste vara lätt att få tag på, något av biblioteken i kommunen borde ha den, det är ju trots allt en klassiker. Originaltiteln är Ten little niggers, jag sökte på det men fick ingen träff. Inte heller fick jag någon träff när jag sökte på de stora bokkedjorna på Internet och jag började ana oråd.
Efter lite efterforskningar kom jag fram till att man helt enkelt bytt titel på boken. Jag kan förstå att ordet nigger, eller neger, som i negerpojkar, kan provocera, till och med såra. Å andra sidan tycker jag att man ska välja sina strider. Vägen till att uppnå full acceptans i ett samhälle går nog inte genom att döpa om böcker som skrevs 1939. Jag blev väldigt nyfiken på den nya översättningen, för hela den ursprungliga boken bygger på en gammal barnkammarramsa från 1800-talet som heter Tio små negerpojkar på svenska, antagligen Ten little niggers på engelska, jag undrade hur man hade löst det. Nu sitter jag med den nyöversatta boken i min hand och svaret är mycket enkelt. Ramsan heter nu Ten little soldier boys.
Hur de löser det med att ön de åker till heter Negerön, just eftersom "den är formad som ett negerhuvud" (okej, det börjar bli magstarkt) eller med porslinsfigurerna i salongen som också ska föreställa "negrer", återstår att se - vart efter jag läser boken.
Jag kan tycka att sådana här tilltag är fåniga, å andra sidan har det inte heller skadat mig, så kanske allt egentligen är i sin ordning.
(Nya titeln på boken är för övrigt And then there were none)