I'm talking to the ceiling

Mitt liv kretsar kring Six feet under just nu. Bokstavligen. Det finns ingenting annat i mitt huvud än karaktärerna i den serien. Jag försöker att se på det i små doser för att inte bli för känslomässigt indragen men det hjälper inte. Det är sjukt, och svårt att förklara, och svårt att ens förstå för mig själv. Med tanke på andra serier jag varit besatt av, vilket mestadels sträcker sig till House, så är det ingenting i jämförelse. Bara underhållning. Jag tar Six feet under på absolut största allvar. Det går inte att tänka att det kommer komma ett sista avsnitt, att det kommer ta slut, det är som att tänka på döden, alldeles för stort att få grepp om.
Jag vet att det låter extremt överdramatiskt, men allt är sant.

Det kanske mest fascinerande är att jag inte gråtit till den. Jag gråter till allt. Igår grät jag till Virginia Woolf, förra veckan åt en text av Fredrik Strage. Det krävs bara känslomässigt engagemang eller möjligtvis en igenkänningsfaktor.
Tills idag, halvvägs in i fjärde säsongen. När en hög Mena Suvari (Edie) sjöng med i Death cab for cutie-låten Transatlanticsim, blev det mer än jag klarade. Och så blev jag tvungen att ringa till Anton och avreagera mig. Men det är allt.
Däremot känner jag en enorm tomhet så fort jag stänger av. (Lite som när jag grät en hel dag när Anton skulle ut på praktik och jag inte skulle få träffa honom på tre månader. Det är ganska jämförbart).
De flesta perioder går över genom att man ersätter beroendet med något annat, ett nytt beroende. Jag vet bara inte vad som skulle kunna ta över efter det här.