I'm talking to the ceiling

kan jag inte sluta tjata om High violet - The Nationals senaste tillika femte album.
Pappa köpte skivan efter att ha läst om den, jag fick tillfälle att lyssna på den och var fast bara några sekunder in i första låten. Det kommer ta ett tag innan jag kommer ur den här perioden. Har lånat hem pappas skiva och lyssnar på den i stort sett oavbrutet. Tveksamt om han får tillbaka den.
Jag har inte känt så här sen...jag upptäckte Nick Cave and the bad seeds-albumet No more shall we part. Som för övrigt också var pappas. Som jag för övrigt också stal...

OBS! Läs DN:s recension av High violet här.
Recensionen är sådär men betyget är tveklöst.
(Bästa låt är inte alls Anyone's ghost, ska man bara höra en ska man höra Afraid of everyone eller Runaway.)

Idag har jag äntligen varit och sett I väntan på Godot (av Samuel Beckett) på Stockholms stadsteater, något jag velat göra väldigt länge. Det har varit väldigt svårt att få ta på biljetter, men en gång i höstas lyckades jag, visserligen extraplataser längst bak i salongen, men det dög för mig. När jag och min bror som gjort mig sällskap kom fram visade det sig att föreställningen blivit inställd i sista sekunden. Då gav jag upp hoppet om att hinna se den. Min bror gav mig istället pjäsen tryckt i bokform, och jag har läst första akten av två och märkt att den är väldigt välskriven och att jag antagligen skulle tycka om att se den spelas.
Av en helt annan anledning gick jag in på stadsteaterns hemsida för två dagar sedan och råkade se att det fanns platser kvar till sista föreställningen. Jag bokade direkt, och lyckades dessutom mot förmodan få med mig en av mina vänner dit.
Det är inte det största jag gjort. Att den varit utsåld i över ett år förklaras närmast av den stjärnspäckade rollistan där Mikael Persbrandt, Johan Rabeus och Ingvar Hirdvall ingår.
Den var inte heller ens i närheten så dålig som delar av min familj låtit påskina att jag skulle tycka. Visst, den kan känns tjatig, lång och poänglös, men bara stundvis. Det hela vägs hela tiden upp av skådespeleriet, abstraktionen och framför allt den välskrivna dialogen.
Jag ångrar sannerligen inte att jag la hundra spänn på det här.
(Av alla pjäser jag har sett har jag bara ångrat mig en gång. Då kände jag mig lurad - kanske mest av mig själv. Men det var verkligen outhärdligt).




Trädet, Rabeus (Estragon) och Persbrandt (Vladimir).

Jag är så svag för sömnbrist.
I natt sov jag fyra timmar och sen skulle jag upp och jobba.
När jag kom hem fick jag lov att ta igen resten av den åttatimmarssömn jag behöver.
Det betyder att förutom jobbat förmiddag är det enda andra jag gjort idag - tittat på film jag sett förut, sovit, ätit pizza. Det har inte varit särskilt produktivt.
Så som någon slags kompensation till mig själv läste jag lite dikter av Karlfeldt. Som jag alltid blandar ihop med Karl Lagerfeld. Inte personen, men namnen. Jag kan aldrig hålla isär dem.
Men i alla fall, Erik Axel Karfeldt var poet under artonhundratalet och fick nobelpriset postumt 1931. Jag tyckte verkligen om det jag läste, han hade en speciell rytm i sina dikter som jag aldrig stött på förut och som imponerade på mig. Så därför har jag tänkt att jag ska fortsätta beta av den där nobelpris i litteratur-listan. Hittills har jag läst sex författare plus en påbörjad pjäs av Samuel Beckett. Sex författare! Av hur många som helst. Det är illa. Det är en konsekvens av att jag bara läst svenska deckare det senaste året. Det är lite pinsamt. Men jag har ytterligare tre nobelförfattares verk i min bokhylla som jag inte har läst ännu. Herta Müller, Gabriel Garcia Marquez och Orhan Pamuk. Så jag tänkte börja där, med den förstnämnda. Jag ska försöka ändra mina vanor. Jag har fått för mig, genom lite tanklöst bläddrande, att jag inte kommer tycka Herta Müller är så bra, men jag hoppas att jag har fel.
Dessutom!
Idag har jag lånat hem två Sofi Oksanen-böcker. En recensent i Dagens nyheter, jag minns inte vem, utnämnde henne som en kanditat till ett nobelpris längre fram i tiden. Även om hon inte får det tycker jag redan om henne.
Jag känner att det är dags att ta tag i mitt liv.

Jag hittade min gamla lista från januari 2008 över de bästa skräckfilmerna någonsin.
Skräckfilm är lite av en passion, det är en ständig jakt efter sådana som håller måttet. Jag tycker att det är den svåraste genren att hitta något kvalitativt i. Den två år gamla listan såg i alla fall ut så här:

1. The Shining (Stanley Kubrick 1980)
2. Shutter (Parkpoom Wongpoom, Banjong Pisanthanakun 2004)
3. Them (David Moreau, Xavier Palud 2006)
4. The Others (Alejandro Amenábar 2001)
5. Det spökar på Hill house (Robert Wise 1963)
6. Psycho (Alfred Hitchcock 1960)
7. The Blair witch project (Daniel Myrick, Eduardo Sánchez 1999)

Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra lista, även om det var väldigt många år sedan jag såg The Blair witch project och inte alls minns den. Dock saknas några titlar. Det känns aktuellt att lägga till dem nu eftersom jag har spenderat mycket av min lediga tid veckan som varit till att titta på skräckfilm. Dessvärre inga som kvalar in här, eftersom det är så mycket lättare att få tag på det som är dåligt än det som är bra.
Fortsättningen på listan:

8. Noroi (Koji Shiraishi 2005)
Något av det mest psykologiskt obehagliga jag har sett.

Jag vill tillägga att listan numer är utan inbördes ordning.