I'm talking to the ceiling

Idag har jag äntligen varit och sett I väntan på Godot (av Samuel Beckett) på Stockholms stadsteater, något jag velat göra väldigt länge. Det har varit väldigt svårt att få ta på biljetter, men en gång i höstas lyckades jag, visserligen extraplataser längst bak i salongen, men det dög för mig. När jag och min bror som gjort mig sällskap kom fram visade det sig att föreställningen blivit inställd i sista sekunden. Då gav jag upp hoppet om att hinna se den. Min bror gav mig istället pjäsen tryckt i bokform, och jag har läst första akten av två och märkt att den är väldigt välskriven och att jag antagligen skulle tycka om att se den spelas.
Av en helt annan anledning gick jag in på stadsteaterns hemsida för två dagar sedan och råkade se att det fanns platser kvar till sista föreställningen. Jag bokade direkt, och lyckades dessutom mot förmodan få med mig en av mina vänner dit.
Det är inte det största jag gjort. Att den varit utsåld i över ett år förklaras närmast av den stjärnspäckade rollistan där Mikael Persbrandt, Johan Rabeus och Ingvar Hirdvall ingår.
Den var inte heller ens i närheten så dålig som delar av min familj låtit påskina att jag skulle tycka. Visst, den kan känns tjatig, lång och poänglös, men bara stundvis. Det hela vägs hela tiden upp av skådespeleriet, abstraktionen och framför allt den välskrivna dialogen.
Jag ångrar sannerligen inte att jag la hundra spänn på det här.
(Av alla pjäser jag har sett har jag bara ångrat mig en gång. Då kände jag mig lurad - kanske mest av mig själv. Men det var verkligen outhärdligt).




Trädet, Rabeus (Estragon) och Persbrandt (Vladimir).