Do or die...
Jag kan inte direkt påstå att livet står stilla.
Det finns faktiskt inte alls särskilt mycket tid över nu för tiden, man kan knappt sitta ner fem minuter utan att tänka på de saker man borde göra. Det finns en hel del sådana.
Alla är skolrelaterade.
Jag har tre uppgifter som ska vara klara ungefär samtidigt; en som jag helst bara skulle skita i, en individuell som jag nog kan kasta ihop på ett par timmar och en gruppuppgift som ska vara åtta sidor lång och som kräver lite extra tid eftersom vi ju är fyra stycken som ska vara överens.
Jag har lite problem med det här.
När jag är i skolan, på föreläsningar eller seminarium eller vad som helst tycker jag verkligen att det är roligt, jag tycker om diskussionerna och ämnena är intressanta. Jag gillar alltså utbildningen, men jag har problem med att få en massa uppgifter hela tiden. Det är där hopplöshetskänslan slår in, precis samma som jag hade genom hela högstadiet, ni vet "Varför ska jag göra det här när jag bara kommer få nya uppgifter så fort jag är klar med den första". Jag vet ju att det är för att jag ska lära mig en massa saker, men jag vet inte om jag funkar så.
På folkhögskolan jag gick till exempel, hade vi aldrig prov. Vi hade sällan läxor. Visst hade vi eximinationsuppgifter, men inte tre åt gången, och det fanns alltid hjälp att få i skolan. Det passade mig! Jag vill gå i skolan för att lära mig grejer, jag vill inte ha en massa saker kvar att göra när jag kommer hem, jag kan inte hantera att aldrig kunna koppla bort. Jag vet inte om det fungerar att gå igenom livet så.
På söndag åker jag till Kalmar och stannar en vecka. När jag kommer tillbaka ska grupprapporten i stort vara klar, det blir alltså att plugga lite på distans. Vi får se hur jag klarar det, om ett höstigt Kalmar lockar mer än att klara första kursen.
Som tröst kan jag tänka att jag är långt ifrån den i klassen som tar det här på störst allvar (kanske tvärtom) - det måste alltså finnas de som har det värre. Yes!
Det finns faktiskt inte alls särskilt mycket tid över nu för tiden, man kan knappt sitta ner fem minuter utan att tänka på de saker man borde göra. Det finns en hel del sådana.
Alla är skolrelaterade.
Jag har tre uppgifter som ska vara klara ungefär samtidigt; en som jag helst bara skulle skita i, en individuell som jag nog kan kasta ihop på ett par timmar och en gruppuppgift som ska vara åtta sidor lång och som kräver lite extra tid eftersom vi ju är fyra stycken som ska vara överens.
Jag har lite problem med det här.
När jag är i skolan, på föreläsningar eller seminarium eller vad som helst tycker jag verkligen att det är roligt, jag tycker om diskussionerna och ämnena är intressanta. Jag gillar alltså utbildningen, men jag har problem med att få en massa uppgifter hela tiden. Det är där hopplöshetskänslan slår in, precis samma som jag hade genom hela högstadiet, ni vet "Varför ska jag göra det här när jag bara kommer få nya uppgifter så fort jag är klar med den första". Jag vet ju att det är för att jag ska lära mig en massa saker, men jag vet inte om jag funkar så.
På folkhögskolan jag gick till exempel, hade vi aldrig prov. Vi hade sällan läxor. Visst hade vi eximinationsuppgifter, men inte tre åt gången, och det fanns alltid hjälp att få i skolan. Det passade mig! Jag vill gå i skolan för att lära mig grejer, jag vill inte ha en massa saker kvar att göra när jag kommer hem, jag kan inte hantera att aldrig kunna koppla bort. Jag vet inte om det fungerar att gå igenom livet så.
På söndag åker jag till Kalmar och stannar en vecka. När jag kommer tillbaka ska grupprapporten i stort vara klar, det blir alltså att plugga lite på distans. Vi får se hur jag klarar det, om ett höstigt Kalmar lockar mer än att klara första kursen.
Som tröst kan jag tänka att jag är långt ifrån den i klassen som tar det här på störst allvar (kanske tvärtom) - det måste alltså finnas de som har det värre. Yes!
Kommentarer
Trackback