Just nu...
...kan jag inte sluta lyssna på Sibirias album Inom familjen.
Det finns väldigt lite information på Internet om bandet Sibiria, det som länkas som deras officiella hemsida på Wikipedia är något helt annat, det står två rader på last.fm men det är ungefär det.
Det är ett svenskt band, rötter i Östersund, medlemmarna heter Martin, Martin, Erik och Matias. Martin och Martin är också med i bandet Vapnet. En gång försökte jag lyssna på Vapnet men jag tyckte det var för dåligt.
Det jobbiga är att jag egentligen inte alls tycker om Sibiria heller, jag kan bara inte sluta lyssna.
Det är extrem enkel svensk pop, simpla (fast ibland fyndiga) texter och melodier som fastnar i huvudet på en sekund och sitter kvar i ett år.
Skivan är bara 34 minuter lång, jag hinner lyssna på den två gånger mellan hemmet och skolan.
Själva musiken är nog behållningen med Sibirias skiva, när jag lyssnar på den instrumentala låten Paria känns det som att den har en text, som om den handlar om någonting. Kanske ingen av deras låtar egentligen behöver någon sång. Fast det är lite mysigt att höra en av Martinarna sjunga om hur mycket energi det krävs för att verkligen bli kompis med någon i Kompistjuv eller en helt vanlig semester i skärgården som i Inte prata med främlingar.
Och någonstans inom mig vet jag att det är just för enkelheten jag gillar den. Och att jag faktiskt gillar den. Jag vill bara inte erkänna det.
Det finns väldigt lite information på Internet om bandet Sibiria, det som länkas som deras officiella hemsida på Wikipedia är något helt annat, det står två rader på last.fm men det är ungefär det.
Det är ett svenskt band, rötter i Östersund, medlemmarna heter Martin, Martin, Erik och Matias. Martin och Martin är också med i bandet Vapnet. En gång försökte jag lyssna på Vapnet men jag tyckte det var för dåligt.
Det jobbiga är att jag egentligen inte alls tycker om Sibiria heller, jag kan bara inte sluta lyssna.
Det är extrem enkel svensk pop, simpla (fast ibland fyndiga) texter och melodier som fastnar i huvudet på en sekund och sitter kvar i ett år.
Skivan är bara 34 minuter lång, jag hinner lyssna på den två gånger mellan hemmet och skolan.
Själva musiken är nog behållningen med Sibirias skiva, när jag lyssnar på den instrumentala låten Paria känns det som att den har en text, som om den handlar om någonting. Kanske ingen av deras låtar egentligen behöver någon sång. Fast det är lite mysigt att höra en av Martinarna sjunga om hur mycket energi det krävs för att verkligen bli kompis med någon i Kompistjuv eller en helt vanlig semester i skärgården som i Inte prata med främlingar.
Och någonstans inom mig vet jag att det är just för enkelheten jag gillar den. Och att jag faktiskt gillar den. Jag vill bara inte erkänna det.
Kommentarer
Trackback