Om att flyga
Jag hatar att flyga.
Det spelar ingen roll hur långt jag ska, jag hatar det oavsett om jag bara ska fyrtio minuter till Oslo.
Anledningen är inte att jag är flygrädd, för det är jag inte. Egentligen vet jag väl inte direkt varför jag tycker att det är så hemskt att flyga, jag klarar av alla andra färdmedel, tycker till och med om att åka bil och buss och tåg, det stör mig inte om det är långa sträckor.
Fast det är klart, båt tycker jag inte heller om. Nu menar jag större båtar, rent av färjor. Gotlandsbåten är ett bra sådant exempel. Jag hatar att åka Gotlandsbåt. Turen mellan Nynäshamn och Visby tar ungefär tre timmar och det är alltid timmar av lidande. Återigen, det har alltså inte med tiden att göra, tre timmar är för mig ingenting. Bussen till Kalmar, som jag är väldigt bekant med, tar sex timmar ungefär och det är alldeles lagom. Om det tog sex timmar till Visby med den där båten hade jag nog hellre låtit bli att åka dit. För vad är alternativet? Just det, flyg.
Jag kan tänka mig att jag hatar att flyga på grund av en del lösa omständigheter som sätts ihop till en enda jobbig massa. Dels är det väldigt omständigt, och även om det inte är omständigt så upplever jag det så. Det tar alltid tre tusen år att flyga för man ska alltid ut till någon flygplats som ligger långt utanför staden, sen ska man stå i en miljon olika köer för att få komma in och sen ska man vänta vid gaten och sen är det ändå något tekniskt fel på planet som gör att man måste vänta en timme till (okej, det har bara hänt en gång..).
Sen är man ombord på planet och bara inställd på att få tiden att gå. Det är trångt och trycket gör det svårt att höra någonting och man får ont i huvudet och man får platsen längst in vid fönstret så man vill inte resa sig och gå någonstans för då blir allt så bökigt, både för en själv och de andra i raden. Man kan visserligen beställa en plats vid gången istället men då störs man hela tiden av de som går på toaletten eller den där kaffevagnen som MÅSTE dras fram och tillbaka i mitt gången även om flygningen bara tar fyrtio minuter.
Allt det här hade väl kanske kunnat gå bra, kanske kunnat bli lite avdramatiserat, om jag bara fick ha min musik på. Icke.
Jag kan i och för sig köpa att det är bättre att planet funkar som det ska och alla signaler går fram och så där, än att jag stör dem med mina radiovågor, så jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att det är så otroligt jobbigt att det dröjer så länge innan säkerhetsbälteskylten släcks och man är tillåten att slå på mp3-spelaren. När man väl fått igång den har man ändå sådant otroligt lock för öronen att man inte hör musiken man spelar.
Jag ser flygning som ett enda stor gissel. Jag hatar det från att man kliver ombord på Arlanda express till att man kliver av motsvarigheten från vilken flygplats man nu ska till.
Imorgon ska jag ut och flyga, och inte vilken flyresa som helst, utan min första långflygning. Tvärs över Atlanten och sedan lite längre. Jag kan ju säga att jag inte är särskilt motiverad (men hoppas så klart att det blir värt det).
Det spelar ingen roll hur långt jag ska, jag hatar det oavsett om jag bara ska fyrtio minuter till Oslo.
Anledningen är inte att jag är flygrädd, för det är jag inte. Egentligen vet jag väl inte direkt varför jag tycker att det är så hemskt att flyga, jag klarar av alla andra färdmedel, tycker till och med om att åka bil och buss och tåg, det stör mig inte om det är långa sträckor.
Fast det är klart, båt tycker jag inte heller om. Nu menar jag större båtar, rent av färjor. Gotlandsbåten är ett bra sådant exempel. Jag hatar att åka Gotlandsbåt. Turen mellan Nynäshamn och Visby tar ungefär tre timmar och det är alltid timmar av lidande. Återigen, det har alltså inte med tiden att göra, tre timmar är för mig ingenting. Bussen till Kalmar, som jag är väldigt bekant med, tar sex timmar ungefär och det är alldeles lagom. Om det tog sex timmar till Visby med den där båten hade jag nog hellre låtit bli att åka dit. För vad är alternativet? Just det, flyg.
Jag kan tänka mig att jag hatar att flyga på grund av en del lösa omständigheter som sätts ihop till en enda jobbig massa. Dels är det väldigt omständigt, och även om det inte är omständigt så upplever jag det så. Det tar alltid tre tusen år att flyga för man ska alltid ut till någon flygplats som ligger långt utanför staden, sen ska man stå i en miljon olika köer för att få komma in och sen ska man vänta vid gaten och sen är det ändå något tekniskt fel på planet som gör att man måste vänta en timme till (okej, det har bara hänt en gång..).
Sen är man ombord på planet och bara inställd på att få tiden att gå. Det är trångt och trycket gör det svårt att höra någonting och man får ont i huvudet och man får platsen längst in vid fönstret så man vill inte resa sig och gå någonstans för då blir allt så bökigt, både för en själv och de andra i raden. Man kan visserligen beställa en plats vid gången istället men då störs man hela tiden av de som går på toaletten eller den där kaffevagnen som MÅSTE dras fram och tillbaka i mitt gången även om flygningen bara tar fyrtio minuter.
Allt det här hade väl kanske kunnat gå bra, kanske kunnat bli lite avdramatiserat, om jag bara fick ha min musik på. Icke.
Jag kan i och för sig köpa att det är bättre att planet funkar som det ska och alla signaler går fram och så där, än att jag stör dem med mina radiovågor, så jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att det är så otroligt jobbigt att det dröjer så länge innan säkerhetsbälteskylten släcks och man är tillåten att slå på mp3-spelaren. När man väl fått igång den har man ändå sådant otroligt lock för öronen att man inte hör musiken man spelar.
Jag ser flygning som ett enda stor gissel. Jag hatar det från att man kliver ombord på Arlanda express till att man kliver av motsvarigheten från vilken flygplats man nu ska till.
Imorgon ska jag ut och flyga, och inte vilken flyresa som helst, utan min första långflygning. Tvärs över Atlanten och sedan lite längre. Jag kan ju säga att jag inte är särskilt motiverad (men hoppas så klart att det blir värt det).
Något jag inte alls vill berätta om
Egentligen vill jag inte alls skriva om att jag inte tycker om sommaren.
Under höstarna och vintrarna blir jag så otroligt trött på folk som klagar på årstiden, men så fort det blir lite mer seriös vår, som nu, och senare sommar, är det jag som klagar.
Antagligen är det för att jag är i otakt med alla andra som jag tycker att det är jobbigt, jag gillar egentligen att klaga. Det är bara det att jag möts av sådant oförstånd när jag pratar om hur jag känner inför sommaren. Det är klart att jag också önskar att jag kunde tycka om sommaren, som jag tycker om de andra årstiderna, som jag älskar hösten, som jag inte alls har så svårt att stå ut med vintern som alla andra verkar ha.
Men nu gör jag inte det. Jag glädjs alltså inte över att det börjar bli varmare ute eller att det är ljust långt in på kvällarna. Tvärtom, jag tycker att det är jättejobbigt. Jag tycker så mycket om mörker.
Idag blev jag väckt av att grannen drog fram motorsågen och fällde ett träd på sin tomt. Någon ur min familj eldade gammalt gräs, röken kom in genom ventilerna på mitt hus. Ingen skulle få för sig att göra något av det under vintern. Snart kommer alla i mitt bostadsområde plocka fram sina gräsklippare och oavbrutet dra dem genom trädgårdarna.
Jag ogillar all aktivitet som plötsligt kommer fram så fort det börjar bli lite soligt.
Allt är naturligtvis inte dåligt. I alla fall inte än, det är inte så varmt redan att jag plågas. Idag var jag till exempel ute och gick i skogen och tyckte att det var ganska behagligt. Men jag vet att så fort temperaturen börjar ligga på över tjugo grader kommer jag inte vara så nöjd längre.
Men ja. Jag kan också njuta av sommarnätter och bada i havet och ha picnic i en park. Fast mest är jag glad att jag åker till Colombia om en och en halv vecka, det lär vara det landet i världen där det regnar mest. Jag är också glad över att jag ska jobba hela sommaren så att jag får sitta inne med luftkonditionering och tjäna en massa pengar som jag kan bränna på storstadsresor sen i höst när vädret passar mig lite bättre.
Under höstarna och vintrarna blir jag så otroligt trött på folk som klagar på årstiden, men så fort det blir lite mer seriös vår, som nu, och senare sommar, är det jag som klagar.
Antagligen är det för att jag är i otakt med alla andra som jag tycker att det är jobbigt, jag gillar egentligen att klaga. Det är bara det att jag möts av sådant oförstånd när jag pratar om hur jag känner inför sommaren. Det är klart att jag också önskar att jag kunde tycka om sommaren, som jag tycker om de andra årstiderna, som jag älskar hösten, som jag inte alls har så svårt att stå ut med vintern som alla andra verkar ha.
Men nu gör jag inte det. Jag glädjs alltså inte över att det börjar bli varmare ute eller att det är ljust långt in på kvällarna. Tvärtom, jag tycker att det är jättejobbigt. Jag tycker så mycket om mörker.
Idag blev jag väckt av att grannen drog fram motorsågen och fällde ett träd på sin tomt. Någon ur min familj eldade gammalt gräs, röken kom in genom ventilerna på mitt hus. Ingen skulle få för sig att göra något av det under vintern. Snart kommer alla i mitt bostadsområde plocka fram sina gräsklippare och oavbrutet dra dem genom trädgårdarna.
Jag ogillar all aktivitet som plötsligt kommer fram så fort det börjar bli lite soligt.
Allt är naturligtvis inte dåligt. I alla fall inte än, det är inte så varmt redan att jag plågas. Idag var jag till exempel ute och gick i skogen och tyckte att det var ganska behagligt. Men jag vet att så fort temperaturen börjar ligga på över tjugo grader kommer jag inte vara så nöjd längre.
Men ja. Jag kan också njuta av sommarnätter och bada i havet och ha picnic i en park. Fast mest är jag glad att jag åker till Colombia om en och en halv vecka, det lär vara det landet i världen där det regnar mest. Jag är också glad över att jag ska jobba hela sommaren så att jag får sitta inne med luftkonditionering och tjäna en massa pengar som jag kan bränna på storstadsresor sen i höst när vädret passar mig lite bättre.
Längtan
Förra året den här tiden var jag i Kalmar.
Jag åkte fram och tillbaka dit jättemycket, jag kunde lika gärna ha flyttat in permanent.
April är den bästa månaden att vara i Kalmar, förutsatt att man alls tycker om att vara i Kalmar, vilket jag gör. Väldigt mycket.
Dels tycker jag att Kalmar är en väldigt fin stad med fina hus och slott och parker och kyrkogårdar. Dels så har jag ju en fin vän som bor där som jag kan göra fina saker med när jag är där och därmed har jag nästan bara bra saker att förknippa staden med.
Dels tycker jag väldigt mycket om att romantisera saker och ting. Jag bestämmer mig helt enkelt för att tycka om någonting. Det kan leda till, som nu, att jag får för mig att allting skulle lösa sig och kännas mycket bättre om jag bara hade det där som jag har bestämt mig för är så otroligt bra.
Jag längtar alltså efter Kalmar.
Jag vet inte alls vad som skulle bli bättre av att jag befann mig där istället för här, men jag har verkligen fått för mig att det är så det är.
Och jag skulle naturligtvis kunna åka dit imorgon om jag ville. Bara det att det inte tjänar så mycket till för min Kalmarboende vän är inte där, har inte varit där sedan december, kommer inte vara där förrän efter sommaren.
Det är väl i och för sig inte så konstigt att man längtar efter något man bara har positiva saker att säga om när saker börjar kännas lite jobbigt, det är inte heller konstigt att det man längtar efter är något man inte kan få (för stunden) för det finns en viss förtröstan i bara att ha någonting att längta efter.
I höst tänker jag verkligen hänga i Kalmar.
Jag åkte fram och tillbaka dit jättemycket, jag kunde lika gärna ha flyttat in permanent.
April är den bästa månaden att vara i Kalmar, förutsatt att man alls tycker om att vara i Kalmar, vilket jag gör. Väldigt mycket.
Dels tycker jag att Kalmar är en väldigt fin stad med fina hus och slott och parker och kyrkogårdar. Dels så har jag ju en fin vän som bor där som jag kan göra fina saker med när jag är där och därmed har jag nästan bara bra saker att förknippa staden med.
Dels tycker jag väldigt mycket om att romantisera saker och ting. Jag bestämmer mig helt enkelt för att tycka om någonting. Det kan leda till, som nu, att jag får för mig att allting skulle lösa sig och kännas mycket bättre om jag bara hade det där som jag har bestämt mig för är så otroligt bra.
Jag längtar alltså efter Kalmar.
Jag vet inte alls vad som skulle bli bättre av att jag befann mig där istället för här, men jag har verkligen fått för mig att det är så det är.
Och jag skulle naturligtvis kunna åka dit imorgon om jag ville. Bara det att det inte tjänar så mycket till för min Kalmarboende vän är inte där, har inte varit där sedan december, kommer inte vara där förrän efter sommaren.
Det är väl i och för sig inte så konstigt att man längtar efter något man bara har positiva saker att säga om när saker börjar kännas lite jobbigt, det är inte heller konstigt att det man längtar efter är något man inte kan få (för stunden) för det finns en viss förtröstan i bara att ha någonting att längta efter.
I höst tänker jag verkligen hänga i Kalmar.
...
Let's make the world's stupidest stand and truly mean it.
(Plus ones - Okkervil river)
Just nu...
...upptäcker jag Håkan Hellströms senaste album 2 steg från Paradise.
Det kanske låter märkligt att jag fortfarande måste upptäcka en artist som jag har lyssnat på sedan jag var tolv år gammal, men jag tror att det är just det som är anledningen. Det finns ju inte särskilt många artister som har hängt med så länge, visst kan jag av nostalgiska skäl plocka fram skivor som jag brukade lyssna på som yngre, men jag skulle aldrig få för mig att köpa något nytt från dem, inte ens ladda ner dem, jag har helt enkelt inget intresse av det. Håkan Hellström spelade en stor roll för mig när jag var tolv-tretton år och även senare i tonåren, han kommer aldrig betyda så mycket för mig igen, jag tror inte att någon musik som helst kommer betyda det för mig igen. Man var så hängiven sina artister på den tiden, numer lyssnar jag bara på musik för att jag tycker att det är bra, inte för att engagera mig i det, inte för personerna bakom den.
Så när jag nu lyssnar på 2 steg från Paradise är det bara för att jag tycker att den är väldigt bra. Håkan Hellström är fortfarande bra. Det är svårt att lyssna på de tidigare skivorna på ett annat sätt än det sätt jag lyssnade på dem när jag var tretton år, det går inte att komma ifrån alla gånger jag har gråtit till dem, sjungit med i dem, känt dem som inuti mig, alla gånger jag har känt att jag är de där låtarna.
Textrader som Hon skär sig i handleden i solskenet för hon säger att hon redan sett Spanien var hela min existens när jag mådde som sämst när jag var yngre.
Jag är glad att jag är förbi det, jag är glad över att jag kan lyssna på de senare Håkan-skivorna, höra textrader som Få mig av den här jävla gatan och känna att den linen i sig är värd att köpa skivan för, men inte låta hela mig bero på den.
Så, jag är inte samma person nu som då, och inte Håkan Hellström heller. Jag kan inte säga att vi åldras i takt, för han är så vuxen nu och vet vad han gör och inte jag, men vi har båda kommit vidare från där vi befann oss och vi kommer alltid röra oss vidare och det kommer alltid finnas ett skäl för mig att lyssna in hans nya skivor, han kommer alltid ha en anledning att spela in dem.
(Dessvärre kommer han aldrig kunna göra en skiva som jag kan tycka är bättre än hans andra album Det är så jag säger det från 2002 av samma anledning, inget kommer betyda så mycket för mig igen. Det känns lite sorgligt. Det känns väldigt bra.)
Och ja, jag vet att jag är sist i Sverige med att lyssna på 2 steg från Paradise. Hur som helst, bästa låten:
Jag vet vilken dy hon varit i - Youtube
Det kanske låter märkligt att jag fortfarande måste upptäcka en artist som jag har lyssnat på sedan jag var tolv år gammal, men jag tror att det är just det som är anledningen. Det finns ju inte särskilt många artister som har hängt med så länge, visst kan jag av nostalgiska skäl plocka fram skivor som jag brukade lyssna på som yngre, men jag skulle aldrig få för mig att köpa något nytt från dem, inte ens ladda ner dem, jag har helt enkelt inget intresse av det. Håkan Hellström spelade en stor roll för mig när jag var tolv-tretton år och även senare i tonåren, han kommer aldrig betyda så mycket för mig igen, jag tror inte att någon musik som helst kommer betyda det för mig igen. Man var så hängiven sina artister på den tiden, numer lyssnar jag bara på musik för att jag tycker att det är bra, inte för att engagera mig i det, inte för personerna bakom den.
Så när jag nu lyssnar på 2 steg från Paradise är det bara för att jag tycker att den är väldigt bra. Håkan Hellström är fortfarande bra. Det är svårt att lyssna på de tidigare skivorna på ett annat sätt än det sätt jag lyssnade på dem när jag var tretton år, det går inte att komma ifrån alla gånger jag har gråtit till dem, sjungit med i dem, känt dem som inuti mig, alla gånger jag har känt att jag är de där låtarna.
Textrader som Hon skär sig i handleden i solskenet för hon säger att hon redan sett Spanien var hela min existens när jag mådde som sämst när jag var yngre.
Jag är glad att jag är förbi det, jag är glad över att jag kan lyssna på de senare Håkan-skivorna, höra textrader som Få mig av den här jävla gatan och känna att den linen i sig är värd att köpa skivan för, men inte låta hela mig bero på den.
Så, jag är inte samma person nu som då, och inte Håkan Hellström heller. Jag kan inte säga att vi åldras i takt, för han är så vuxen nu och vet vad han gör och inte jag, men vi har båda kommit vidare från där vi befann oss och vi kommer alltid röra oss vidare och det kommer alltid finnas ett skäl för mig att lyssna in hans nya skivor, han kommer alltid ha en anledning att spela in dem.
(Dessvärre kommer han aldrig kunna göra en skiva som jag kan tycka är bättre än hans andra album Det är så jag säger det från 2002 av samma anledning, inget kommer betyda så mycket för mig igen. Det känns lite sorgligt. Det känns väldigt bra.)
Och ja, jag vet att jag är sist i Sverige med att lyssna på 2 steg från Paradise. Hur som helst, bästa låten:
Jag vet vilken dy hon varit i - Youtube
Allt sedan sist
Sedan jag sist skrev här har jag hunnit:
- Vara i Borlänge och Falun för att träffa släkt och vänner
- Vara i Norrland tillsammans med Anton
- Vara i London tillsammans med min pappa
- Tatuera mig
- Bestämt mig för vad jag vill göra i höst
- Få ett jobb
- Komma långt i planeringen av en resa jag kommer göra väldigt snart
Det är alltså the major stuff. Just nu är jag väldigt mycket uppe i reseförberedelserna och de ganska omfattande ansökningarna till de diverse saker jag hoppas kunna ägna mig åt efter sommaren. Jag ser något slags ljus någonstans. Det var ett tag sedan sist.
- Vara i Borlänge och Falun för att träffa släkt och vänner
- Vara i Norrland tillsammans med Anton
- Vara i London tillsammans med min pappa
- Tatuera mig
- Bestämt mig för vad jag vill göra i höst
- Få ett jobb
- Komma långt i planeringen av en resa jag kommer göra väldigt snart
Det är alltså the major stuff. Just nu är jag väldigt mycket uppe i reseförberedelserna och de ganska omfattande ansökningarna till de diverse saker jag hoppas kunna ägna mig åt efter sommaren. Jag ser något slags ljus någonstans. Det var ett tag sedan sist.
