Längtan
Förra året den här tiden var jag i Kalmar.
Jag åkte fram och tillbaka dit jättemycket, jag kunde lika gärna ha flyttat in permanent.
April är den bästa månaden att vara i Kalmar, förutsatt att man alls tycker om att vara i Kalmar, vilket jag gör. Väldigt mycket.
Dels tycker jag att Kalmar är en väldigt fin stad med fina hus och slott och parker och kyrkogårdar. Dels så har jag ju en fin vän som bor där som jag kan göra fina saker med när jag är där och därmed har jag nästan bara bra saker att förknippa staden med.
Dels tycker jag väldigt mycket om att romantisera saker och ting. Jag bestämmer mig helt enkelt för att tycka om någonting. Det kan leda till, som nu, att jag får för mig att allting skulle lösa sig och kännas mycket bättre om jag bara hade det där som jag har bestämt mig för är så otroligt bra.
Jag längtar alltså efter Kalmar.
Jag vet inte alls vad som skulle bli bättre av att jag befann mig där istället för här, men jag har verkligen fått för mig att det är så det är.
Och jag skulle naturligtvis kunna åka dit imorgon om jag ville. Bara det att det inte tjänar så mycket till för min Kalmarboende vän är inte där, har inte varit där sedan december, kommer inte vara där förrän efter sommaren.
Det är väl i och för sig inte så konstigt att man längtar efter något man bara har positiva saker att säga om när saker börjar kännas lite jobbigt, det är inte heller konstigt att det man längtar efter är något man inte kan få (för stunden) för det finns en viss förtröstan i bara att ha någonting att längta efter.
I höst tänker jag verkligen hänga i Kalmar.
Jag åkte fram och tillbaka dit jättemycket, jag kunde lika gärna ha flyttat in permanent.
April är den bästa månaden att vara i Kalmar, förutsatt att man alls tycker om att vara i Kalmar, vilket jag gör. Väldigt mycket.
Dels tycker jag att Kalmar är en väldigt fin stad med fina hus och slott och parker och kyrkogårdar. Dels så har jag ju en fin vän som bor där som jag kan göra fina saker med när jag är där och därmed har jag nästan bara bra saker att förknippa staden med.
Dels tycker jag väldigt mycket om att romantisera saker och ting. Jag bestämmer mig helt enkelt för att tycka om någonting. Det kan leda till, som nu, att jag får för mig att allting skulle lösa sig och kännas mycket bättre om jag bara hade det där som jag har bestämt mig för är så otroligt bra.
Jag längtar alltså efter Kalmar.
Jag vet inte alls vad som skulle bli bättre av att jag befann mig där istället för här, men jag har verkligen fått för mig att det är så det är.
Och jag skulle naturligtvis kunna åka dit imorgon om jag ville. Bara det att det inte tjänar så mycket till för min Kalmarboende vän är inte där, har inte varit där sedan december, kommer inte vara där förrän efter sommaren.
Det är väl i och för sig inte så konstigt att man längtar efter något man bara har positiva saker att säga om när saker börjar kännas lite jobbigt, det är inte heller konstigt att det man längtar efter är något man inte kan få (för stunden) för det finns en viss förtröstan i bara att ha någonting att längta efter.
I höst tänker jag verkligen hänga i Kalmar.
Kommentarer
Trackback