Bambi
Förra veckan postade jag en lista här på bloggen om året som gått, dvs 2010. På frågan om det årets bästa köp svamlar jag lite om någon resa och någon dator.
Det är naturligvis fel. Då, förra veckan, i skrivande stund, var det väldigt svårt att försöka få någon slags översikt av alla köp jag gjorde under ett helt år och jag kom således inte på något bättre svar just då. Det behövde inte gå så lång tid efter att jag postat inlägget till att jag kom på ett mycket bättre svar, och det är ett svar som borde varit självklart från början.
Det var alltså i höstas, kanske oktober, jag minns inte så noga. Jag hade varit på biblioteket på Medborgarplatsen och mycket ambitiöst pluggat tillsammans med min grupp, jag höll fortfarande på med rapporten om flyktingförläggaren vi hade intervjuat. Det var fredag.
Jag skulle träffa Sot, hon hade bjudit med mig på någon fest i någon förort, vilken skulle ta plats på kvällen och jag slutade grupparbetet på eftermiddagen och det var ganska många timmar kvar. Och eftersom jag bor tre hundra mil (lögn) från stan så var det knappast lönt att åka hem emellan, så jag hade redan bestämt mig för att åka till Skärholmen och köpa en ny mobil till mig själv för jag hade sett en annons i tidningen. Jag ringde till Sot och hon ville följa med mig.
På tunnelbanan till Skärholmen kom det dock fram att Sot hade uppfattat det som att vi var på ett helt annat uppdrag än det, i hennes uppfattning, extremt tråkiga att åka till Media markt och köpa en mobiltelefon till mig. Vilket är helt förståeligt eftersom när jag och Sot åker till Skärholmen, vilket händer ibland, brukar det alltid vara för att gå på Ikea eller träffa Tony, i något enstaka fall också gå på teater, men aldrig att köpa mobiltelefoner, så jag klandrar henne inte för missuppfattningen.
I alla fall, eftersom att det var så pass lång tid kvar innan vi kunde dyka upp på den där festen i den där förorten så skadade det ju inte att gå på Ikea också, som traditionen bjuder, det fanns dessutom saker på vår gemensamma shoppinglista som gott och väl kunde inhandlas där och då (vi skulle köpa lakan).
Jag älskar Ikea. Först och främst älskar jag att det är så billigt och att det finns så många onödiga saker man kan köpa och tycka är kap bara för att de inte kostar någonting och som kan göra en lycklig åtminstone ett tag. Men framför allt älskar jag barnavdelningen. Jag har nämligen någon slags konstig besatthet av Ikea-gosedjur. Jag själv tycker visserligen inte att den är särskilt konstig, jag tycker att det är en helt naturlig besatthet, det borde vem som helst förstå som någonsin kramat ett Ikea-gosedjur.
Det första jag ser när jag kommer in på barnavdelningen på Ikea i Kungens kurva den här fredagen i oktober 2010 är ett berg av mjukdjurshajar. Hajar liksom. Enorma dessutom, en meter långa. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få ta med mig en haj hem, men jag behövde bara betala 159 kronor.
När jag och Sot gick genom resten av varuhuset, jag klamrandes till min haj, försökte jag komma på ett namn till hajen. Jag kastade ut frågan till Sot och gav henne det enda kriteriet att det skulle börja på B. Sot var mest nöjd med förslaget Bikini, vilket jag ratade. Hon upprättade dock sin heder som namngivare när hon istället föreslog Bambi, vilket kändes direkt klockrent.
Efter Ikea-besöket gick vi och köpte en mobiltelefon till mig på Media markt, men det inköpet hamnade ganska mycket i skuggan av Bambi.
Eftersom Sot bor åt ett håll, festen var åt ett helt annat håll och vi befann oss åt ett helt tredje håll fanns det ingen ork eller lust att åka och lämna alla inhandlade saker (mobil lakan haj) hos Sot, så Bambi fick helt enkelt följa med på fest. Jag kan lova att hon gjorde succé. Jag kan också lova att ta med sig en enorm vithaj på fest är en bra isbrytare.
(Det finns för övrigt en redan klassisk bild på mig på tunnelbanan på väg bort från Skärholmen när jag sitter och krampaktikt håller i hajen - dessvärre har jag inte tillgång till den. Jag fick för övrigt också tvätta hajen dagen efter festen. Hon var blöt av något som jag tror och hoppas var champagne när vi åkte därifrån.)
Bambi tar igen sig på soffan
Det är naturligvis fel. Då, förra veckan, i skrivande stund, var det väldigt svårt att försöka få någon slags översikt av alla köp jag gjorde under ett helt år och jag kom således inte på något bättre svar just då. Det behövde inte gå så lång tid efter att jag postat inlägget till att jag kom på ett mycket bättre svar, och det är ett svar som borde varit självklart från början.
Det var alltså i höstas, kanske oktober, jag minns inte så noga. Jag hade varit på biblioteket på Medborgarplatsen och mycket ambitiöst pluggat tillsammans med min grupp, jag höll fortfarande på med rapporten om flyktingförläggaren vi hade intervjuat. Det var fredag.
Jag skulle träffa Sot, hon hade bjudit med mig på någon fest i någon förort, vilken skulle ta plats på kvällen och jag slutade grupparbetet på eftermiddagen och det var ganska många timmar kvar. Och eftersom jag bor tre hundra mil (lögn) från stan så var det knappast lönt att åka hem emellan, så jag hade redan bestämt mig för att åka till Skärholmen och köpa en ny mobil till mig själv för jag hade sett en annons i tidningen. Jag ringde till Sot och hon ville följa med mig.
På tunnelbanan till Skärholmen kom det dock fram att Sot hade uppfattat det som att vi var på ett helt annat uppdrag än det, i hennes uppfattning, extremt tråkiga att åka till Media markt och köpa en mobiltelefon till mig. Vilket är helt förståeligt eftersom när jag och Sot åker till Skärholmen, vilket händer ibland, brukar det alltid vara för att gå på Ikea eller träffa Tony, i något enstaka fall också gå på teater, men aldrig att köpa mobiltelefoner, så jag klandrar henne inte för missuppfattningen.
I alla fall, eftersom att det var så pass lång tid kvar innan vi kunde dyka upp på den där festen i den där förorten så skadade det ju inte att gå på Ikea också, som traditionen bjuder, det fanns dessutom saker på vår gemensamma shoppinglista som gott och väl kunde inhandlas där och då (vi skulle köpa lakan).
Jag älskar Ikea. Först och främst älskar jag att det är så billigt och att det finns så många onödiga saker man kan köpa och tycka är kap bara för att de inte kostar någonting och som kan göra en lycklig åtminstone ett tag. Men framför allt älskar jag barnavdelningen. Jag har nämligen någon slags konstig besatthet av Ikea-gosedjur. Jag själv tycker visserligen inte att den är särskilt konstig, jag tycker att det är en helt naturlig besatthet, det borde vem som helst förstå som någonsin kramat ett Ikea-gosedjur.
Det första jag ser när jag kommer in på barnavdelningen på Ikea i Kungens kurva den här fredagen i oktober 2010 är ett berg av mjukdjurshajar. Hajar liksom. Enorma dessutom, en meter långa. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få ta med mig en haj hem, men jag behövde bara betala 159 kronor.
När jag och Sot gick genom resten av varuhuset, jag klamrandes till min haj, försökte jag komma på ett namn till hajen. Jag kastade ut frågan till Sot och gav henne det enda kriteriet att det skulle börja på B. Sot var mest nöjd med förslaget Bikini, vilket jag ratade. Hon upprättade dock sin heder som namngivare när hon istället föreslog Bambi, vilket kändes direkt klockrent.
Efter Ikea-besöket gick vi och köpte en mobiltelefon till mig på Media markt, men det inköpet hamnade ganska mycket i skuggan av Bambi.
Eftersom Sot bor åt ett håll, festen var åt ett helt annat håll och vi befann oss åt ett helt tredje håll fanns det ingen ork eller lust att åka och lämna alla inhandlade saker (mobil lakan haj) hos Sot, så Bambi fick helt enkelt följa med på fest. Jag kan lova att hon gjorde succé. Jag kan också lova att ta med sig en enorm vithaj på fest är en bra isbrytare.
(Det finns för övrigt en redan klassisk bild på mig på tunnelbanan på väg bort från Skärholmen när jag sitter och krampaktikt håller i hajen - dessvärre har jag inte tillgång till den. Jag fick för övrigt också tvätta hajen dagen efter festen. Hon var blöt av något som jag tror och hoppas var champagne när vi åkte därifrån.)
Bambi tar igen sig på soffan
Kommentarer
Trackback