Stranger than fiction.
Den absolut coolaste personen jag vet är...
helt och hållet påhittad.
Om jag skulle få frågan (föga troligt) om vem den personen är skulle jag utan tvekan svara Will Freeman. Det svaret är förvisso en gammal övertygelse som hänger kvar, men han håller fortfarande måttet.
Will Freeman är alltså en av två huvudpersoner i boken Om en pojke (Nick Hornby, 1998), för övrigt den bok jag läst flest gånger (14, tror jag).
Första gången jag läste Om en pojke var jag tretton år. Det var efter att jag sett filmen, när jag och min vän Helena hade Hugh Grant-kväll i sexan. Jag minns inte vilka filmer vi såg, jag minns att vi frågade om Engelsmannen som gick upp för en kulle och ner för ett berg (ja, den heter så på riktigt) i videobutiken, men den fanns inte, så vi såg Notting hill (otippat!) och Om en pojke och antagligen någon mer film istället. Jag minns att vi cyklade ner till Statoil-macken från hennes hus för att köpa ostbågar för den stora kvällen.
Jag tyckte inte om filmen Om en pojke den gången, men jag gillade storyn, så jag fick min farmor att köpa boken åt mig (jag är själv förvånad av hur mycket jag minns). Jag tror allstå att det här var 2003.
Jag minns inte hur jag kände när jag läste den boken första gången, jag kan bara utgå ifrån att den gjorde intryck på mig, men tanke på att jag har läst den tretton gånger till efter det.
Boken handlar alltså om en man som är 36 (han är 38 i filmen, jag har aldrig fattat varför. Jag kan komma upp med teorier men alla känns långsökta) och en pojke som är tolv. Titeln på boken, Om en pojke, ska vara tvetydig och syfta på båda eller kanske helst på den medelålders mannen, Will Freeman, eftersom att det är hans beteende som är mest "omoget".
Will Freeman har varit min idol i många år.
När jag var fjorton ville jag vara precis som Will. Han var självständig i den mån att han inte behövde någon annan männsika för att hans liv skulle kännas meningsfullt, men också för att hans pappa skrev en extremt populär och känd julsång vars royalties Will kunde leva av och därmed behövde han inte jobba alls. Någonsin. Han var ändå ganska belevad och smart och på det hela taget väldigt cool.
Jag antar att man kan läsa Om en pojke på många sätt, jag läste den så. Jag blev besatt. Jag har liksom läst den fjorton gånger sedan 2003, det är två gånger om året, en gång på våren, en gång på hösten, jag kan hela boken utantill (i stort sett..jaja, ni fattar).
När jag var fjorton ville jag bli precis som Will.
Sju år senare har jag förvisso ändrat mig ganska drastiskt på den punkten, men jag tycker fortfarande att han är otroligt cool. Cool är ett ganska roligt adjektiv eftersom det är väldigt subjektivt, och jag brukar inte värdesätta det så mycket, eller ens tänka i de termerna. Men eftersom det första kapitlet i Om en pojke som handlar om Will Freeman (varannat handlar om tolvåringen Marcus, varannat om Will, tills de båda historierna vävs ihop), börjar, i den svenska översättningen: Hur cool var Will Freeman?, jag antar att jag tagit uttrycket därifrån.
Min tonårsdröm var alltså att bli självständig, känslokall och ensam. Så där svart på vitt låter det ju inte jättelockande, men det är verkligen vad Will Freeman är. Speciellt i filmen där de försöker få honom att framstå som mer patetisk än han är i boken ("verkligheten" - hallå boken kom först), genom att göra honom äldre och dessutom ta ifrån honom de fotbollskompisar och pubquiz-kompisar han har i boken och därmed göra honom ensam.
När jag var femton hängde jag väldigt mycket med Sot och Anton, vi brukade skämta (i alla fall jag och Sot) om att vi tre var som de tre karaktärerna i Om en pojke (även om det bara var jag som var Om en pojke-nörd, jag vet inte varför vi skämtade om det, kanske för att det verkligen passade in bra), jag var Will, Sot var Fiona, tolvåriga Marcus hippie-mamma, och Anton var Marcus. Tyvärr passande ingen av oss in på att vara Rachel, den enda i boken som är normal, konstnärlig, allmänbildad, intressant. Om man ska tro våra egna paralleller var vi egoistiska, suicidala, infantila, korkade, känslokalla, förvirrade och helt och hållet uppslukade av våra enskilda problem. De egenskaperna skulle antagligen passa in på vilken tonåring som helst.
Jag tror att jag tillät mig själv att älska karaktären Will Freeman så mycket för att jag visste att jag aldrig skulle kunna bli som honom, jag visste också att ingen jag någonsin kommer träffa kommer vara som Will. Jag kunde alltså älska Will helt utan risker.
Det är också det tråkiga i att börja tycka extremt mycket om, imponeras av, identifiera sig med, ni vet - alla positiva saker - en karaktär som är absolut påhittad. Som i tv-serier. Det händer hela tiden. Man älskar doktor House (House), David Fisher (Six feet under), Barney Stinson (How I met your mother) bara av den anledningen att man aldrig kommer behöva träffa någon som är exakt så. Tanken kan först vara förlamande uttråkande, för att sedan göra en otroligt lättad och återge en känslan av något slags hopp.
helt och hållet påhittad.
Om jag skulle få frågan (föga troligt) om vem den personen är skulle jag utan tvekan svara Will Freeman. Det svaret är förvisso en gammal övertygelse som hänger kvar, men han håller fortfarande måttet.
Will Freeman är alltså en av två huvudpersoner i boken Om en pojke (Nick Hornby, 1998), för övrigt den bok jag läst flest gånger (14, tror jag).
Första gången jag läste Om en pojke var jag tretton år. Det var efter att jag sett filmen, när jag och min vän Helena hade Hugh Grant-kväll i sexan. Jag minns inte vilka filmer vi såg, jag minns att vi frågade om Engelsmannen som gick upp för en kulle och ner för ett berg (ja, den heter så på riktigt) i videobutiken, men den fanns inte, så vi såg Notting hill (otippat!) och Om en pojke och antagligen någon mer film istället. Jag minns att vi cyklade ner till Statoil-macken från hennes hus för att köpa ostbågar för den stora kvällen.
Jag tyckte inte om filmen Om en pojke den gången, men jag gillade storyn, så jag fick min farmor att köpa boken åt mig (jag är själv förvånad av hur mycket jag minns). Jag tror allstå att det här var 2003.
Jag minns inte hur jag kände när jag läste den boken första gången, jag kan bara utgå ifrån att den gjorde intryck på mig, men tanke på att jag har läst den tretton gånger till efter det.
Boken handlar alltså om en man som är 36 (han är 38 i filmen, jag har aldrig fattat varför. Jag kan komma upp med teorier men alla känns långsökta) och en pojke som är tolv. Titeln på boken, Om en pojke, ska vara tvetydig och syfta på båda eller kanske helst på den medelålders mannen, Will Freeman, eftersom att det är hans beteende som är mest "omoget".
Will Freeman har varit min idol i många år.
När jag var fjorton ville jag vara precis som Will. Han var självständig i den mån att han inte behövde någon annan männsika för att hans liv skulle kännas meningsfullt, men också för att hans pappa skrev en extremt populär och känd julsång vars royalties Will kunde leva av och därmed behövde han inte jobba alls. Någonsin. Han var ändå ganska belevad och smart och på det hela taget väldigt cool.
Jag antar att man kan läsa Om en pojke på många sätt, jag läste den så. Jag blev besatt. Jag har liksom läst den fjorton gånger sedan 2003, det är två gånger om året, en gång på våren, en gång på hösten, jag kan hela boken utantill (i stort sett..jaja, ni fattar).
När jag var fjorton ville jag bli precis som Will.
Sju år senare har jag förvisso ändrat mig ganska drastiskt på den punkten, men jag tycker fortfarande att han är otroligt cool. Cool är ett ganska roligt adjektiv eftersom det är väldigt subjektivt, och jag brukar inte värdesätta det så mycket, eller ens tänka i de termerna. Men eftersom det första kapitlet i Om en pojke som handlar om Will Freeman (varannat handlar om tolvåringen Marcus, varannat om Will, tills de båda historierna vävs ihop), börjar, i den svenska översättningen: Hur cool var Will Freeman?, jag antar att jag tagit uttrycket därifrån.
Min tonårsdröm var alltså att bli självständig, känslokall och ensam. Så där svart på vitt låter det ju inte jättelockande, men det är verkligen vad Will Freeman är. Speciellt i filmen där de försöker få honom att framstå som mer patetisk än han är i boken ("verkligheten" - hallå boken kom först), genom att göra honom äldre och dessutom ta ifrån honom de fotbollskompisar och pubquiz-kompisar han har i boken och därmed göra honom ensam.
När jag var femton hängde jag väldigt mycket med Sot och Anton, vi brukade skämta (i alla fall jag och Sot) om att vi tre var som de tre karaktärerna i Om en pojke (även om det bara var jag som var Om en pojke-nörd, jag vet inte varför vi skämtade om det, kanske för att det verkligen passade in bra), jag var Will, Sot var Fiona, tolvåriga Marcus hippie-mamma, och Anton var Marcus. Tyvärr passande ingen av oss in på att vara Rachel, den enda i boken som är normal, konstnärlig, allmänbildad, intressant. Om man ska tro våra egna paralleller var vi egoistiska, suicidala, infantila, korkade, känslokalla, förvirrade och helt och hållet uppslukade av våra enskilda problem. De egenskaperna skulle antagligen passa in på vilken tonåring som helst.
Jag tror att jag tillät mig själv att älska karaktären Will Freeman så mycket för att jag visste att jag aldrig skulle kunna bli som honom, jag visste också att ingen jag någonsin kommer träffa kommer vara som Will. Jag kunde alltså älska Will helt utan risker.
Det är också det tråkiga i att börja tycka extremt mycket om, imponeras av, identifiera sig med, ni vet - alla positiva saker - en karaktär som är absolut påhittad. Som i tv-serier. Det händer hela tiden. Man älskar doktor House (House), David Fisher (Six feet under), Barney Stinson (How I met your mother) bara av den anledningen att man aldrig kommer behöva träffa någon som är exakt så. Tanken kan först vara förlamande uttråkande, för att sedan göra en otroligt lättad och återge en känslan av något slags hopp.
Kommentarer
Trackback