Tomorrow is a stranger
när det är lite svalare,
lite fuktigare.
Jag tycker om min lilla hunds nästan sjukliga besatthet i att följa groddjurens rörelser,
tills han inte kommer åt dem längre,
under bilarna,
eller i den rika växtligheten.
Jag tycker om att ta Lilla hunden på en sista runda innan jag lämnar honom för natten,
när det blivit sent och jag är ensam på gatan,
och jag inte hör några ljud som skulle kunna tillhöra det mänskliga släktet,
utan bara syrsorna.
Jag tycker om att tro att jag äger hela världen,
ingen är där att överbevisa mig,
jag tycker om att vända mig om,
möta ingen,
och känna lusten att skrika ut Leonardo DiCaprio's kanske mest kända replik
(som blivit framröstad till filmhistoriens töntigaste i en brittisk tidning)
I am the king of the world!
Jag skriker inte.
Det finns ingen där att överbevisa.
Erik.
Jag fortsätter att återkomma till tanken på Erik.
Det är en kille jag inte alls känner,
men jag har suttit uppe hela natten tillsammans med honom,
och vi har delat på några få kvadratmeter tillsammans, och sovit i samma rum.
Vi åkte samma tåg från Boden (han klev på i Boden, jag hade redan suttit i kupén många timmar),
jag vet vad han jobbar med, var han bor, vad han gillar, var han kommer ifrån.
Han vet några om saker om mig, dock inte lika många, eftersom jag hellre lyssnar än berättar.
Vi fick tråkigt framåt natten, och han hade tidigt varit fascinerad av min medtagbara DVD-spelare (det är inte likt mig att behöva sådan för att fördriva tiden, inte ens för tjugotvå timmar tågresa, men jag hade den med i alla fall),
så vi besvärade en kvinna ur personalen att låsa upp den lediga kupén längst ner i vagnen där vi fick sitta ostört och titta på alienfilm tills klockan blev tre när vi gick och lade oss.
Jag tror att Erik har blivit någon slags symbol för mig. Han får stå för sådant jag aldrig gör, men skulle kunna göra, ett tecken på att jag gör det jag gör av andra skäl än ren feghet.
Erik är nog den första främling, som jag kan komma att tänka på i den här stunden åtminstone, som jag börjat prata med utan att känna stort obehag.
Utan att behöva anstränga mig.
Erik har blivit något jag går tillbaka och tänker på för att kunna övertala mig själv.
Övertyga mig.
Och han behövde egentligen inte göra någonting.
På förmiddagen dagen efter gick vi av vid samma station.
"Ha det bra" sa han och försvann ut genom dörren.
Han kommer sällan, eller aldrig, tänka på mig igen.
Inte ens det stör jag mig på.
Ett stilla regn samlas till en spegel i min hand
men jag lyssnade på radio förra veckan, vilket jag också är dålig på,
och hörde då den kanske första hyllningssången till regn i hela mitt liv.
Ted's Ett stilla regn.
Ett stilla regn, svalkar luften som jag andas in
Ett stilla regn, varje vattenpuss är din och min.
Ett stilla regn.
Jag blev glad av att höra den.
Tankar fryser fast
Igen.
Eller fortfarande, det är svårt att veta.
Jag är bara sjuk hela tiden.
Det är varmt ute. Det gör att det känns som jag har feber, fast det inte är sant.
Tänker på "Halka", fast att det var länge sedan jag lyssnade på Kent;
Lämnar allt jag har
för en timme vackert väder
Släpp mig jag vill ut
det känns som jag har feber
Släpp mig, släpp mig nu
Jag skulle lämna allt jag har för en timme regn.
Jag längtar till hösten med en sådan intensitet att jag nästan skrämmer mig själv. Jag hatar den här årstiden.
Jag har legat i soffan och tittat på Amelie från Montmartre, och Jonas är den enda jag vet som inte tycker om den filmen,
och jag saknar alla de där som jag absolut inte ska sakna,
de som jag alltid saknar,
för att Anders är på semester,
och jag inte hört av Peter sedan vårvintern.
Jag ser på termometern att det är nästan samma gradantal inne som utomhus.
Jag tänker på att om kanske tio dagar åker jag till Danmark, mitt andra hemland, och jag hoppas att det blir regniga promenader längs havet och strövtåg längs gatorna i Köpenhamn, och jag tänker på allt vi brukar göra, och jag känner, att längtan dit är lika intensiv.
Om jag yrar så har det med sjukdomen att göra.
She's indifferent to me.
Jag kom att tänka på när klassen var ute på Djurgården,
i våras någon gång.
Vi satt vid borden och åt medtagna mackor, det var morgon som blev förmiddag,
och jag tror att det var ganska fint väder.
Jag pratade med Jonas. Om annat än film, faktiskt.
Vi väntade i Rosenträdgården och pratade om droger, och på något sätt halkade in på saker som engagerar oss.
(Det känns som om jag borde komma ihåg hur vi hamnade där, för det var inte särskilt komplicerat, och för att jag brukar komma ihåg vad Jonas säger.)
Jonas frågade mig om det fanns något som engagerade mig, som jag brydde mig om, och jag kunde inte komma på något. Det har jag fortfarande inte. Det känns inte som om jag bryr mig ett dugg om någonting utanför min värld.
Du är ganska likgiltig alltså, frågade Jonas, och det kändes bra att han inte sa det med något annat än nyfikenhet, undran.
Jag svarade Ja.
Jonas skrattade till. Jag är helt säker på att han skrattade till även om jag inte direkt minns det. Kanske för att han alltid skrattar till.
Och så berättade han för mig att det finns ett ord på engelska, som betyder likgiltig, fast inte med sådan negativ klang. Han kom bara inte ihåg ordet.
Jag skulle vilja veta vilket ord han menade. Det skulle antagligen beskriva mig rätt bra.
Som sagt, bara något jag kom att tänka på.
She's what's keeping me alive
Det var inte länge sedan jag var inne i en Even if it kills me-period, ett halvår sedan kanske,
men den måste ha varit kort och intensiv,
för det känns väldigt länge sedan jag lyssnade på den skivan.
Näst sista låten handlar om en tjej Justin känner. Han sjunger om alla hennes egenheter. Och jag undrar hur en sådan låt om mig skulle gå. Skulle man ens kunna få ihop en sång på 3 minuter och sexton sekunder, om den skulle handla om mig. Har jag så många egenheter?
Det känns inte som det. Jag menar visst, någon slags personlighet, egenskaper, kanske till och med saker jag är bra på, fler som jag är riktigt usel på.
Men det är de små sakerna som betyder något. Detaljerna skapar helheten.
"J.D has this thing with five pennies" .
Jag vill vara så.
Jag tycker inte om när låtar handlar om speciella personer. Eller jag menar, jag vill inte veta vem det handlar om. Den tolfte, och näst sista, och ovan nämnda, låten på Even if it kills me, handlar om Antonia. Det framgår av titeln.
Hon beställer aldrig take away före tio på kvällen.
På samma sätt hatar jag när personer blir porträtterade i musikvideos. De är alltid översnygga brudar eller halvnakna killar, och sådana människor är så ointressanta.
Jag vill att låtarna ska handla om intressanta människor.
Jag vill att alla människor ska vara intressanta. Det skulle i alla fall vara bättre än att ingen är det, som nu verkar vara fallet.
"Om du bodde i Stockholm skulle du kunna få hur många tjejer som helst"
Hey, huvudstaden, nu är jag här! Show me the facilities. (Förutom källarfik i Gamla stan som man inte kan leva utan.)
Jag får väl börja med små konstiga saker som Justin och gänget kan komponera ihop till en låt.
Det är alltså inte balladen The Conversation på Motion city soundtracks senaste skiva som stör mig mest nuförtiden. Den vet jag i alla fall inte vem det handlar om.
Så det var allt.
Välkommen hem.
Tack så mycket. Jag har saknat mina gardiner.
