I'm talking to the ceiling

Det här var en sådan dålig dag,
att jag var tvungen att stanna uppe och se till att natten blev bättre.
Nuförtiden är det sällan jag är uppe så här sent, även om jag älskar nätterna
Det kanske är åldern.
Helst skulle jag vilja ringa och väcka någon,
och skjuta upp det faktum att det är söndag imorgon.
Jag tror jag låter bli.

Min skola tycker om miljön.
Det är därför jag har fått sitta i fyrtiofem minuter och tittat på en film där en man med släpig röst berättar att isarna smälter, men inte varför.
Varje gång det kom in en isbjörn i bild, eller en säl eller en valross eller en fjällräv, så var en tjej i parallellklassen tvungen att säga Åhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh! Helt otroligt. Det var isbjörnar i bild nästan hela tiden.
Jag bryr mig inte om miljön, och därför tycker jag att tre veckors prat om den kommer bli jobbigt. I diskussionerna slänger sig folk med floskler. Samma tjej i parallellklassen tycker att vi ska förflytta oss en miljon år bakåt i utvecklingen.
Jag tror aldrig att jag har varit så trött i hela mitt liv, jag vill åka hem, duscha varmt, äta kex (fast de är slut) och sova, och titta på Rickard-repriser plus att det är House på tv idag, det gör mig glad. Om jag hade orkat vara glad. Lite senare kanske.
Jag har flytt från en isbjörnsdiskussion. Jag vill inte prata idag, bara med Sot, men Abonnenten kan inte nås för tillfället, så jag får väl klara mig själv resten av dagen.

Att gå den tre kilometer långa vägen från Stora vägen och hem till mig, borde kanske ses som något som alla kan klara av, och kanske till och med nyttigt. Men när det har snöat oavbrutet i fyra dagar så har vägen smalnat av, och mina kängor skyddar inte mig från isfläckar, samtidigt som jag inte har särskilt mycket kläder på mig och har blivit lovad en taxi.
Dock känner jag mig, konstigt nog, inte irriterad på SL. Jag tror jag börjar förstå att det är lönlöst.
Det som egentligen stör mig mest, är att när jag äntligen kommer hem, så går inte ens AFV på tv.
Jag ska leta reda på mina kex, och om det hade funnits mjölk hemma så skulle jag gjort varm choklad till mig själv, men jag antar att jag får ha det innestående till helgens superförortsfika.

Det är typiskt mig att falla ner i självdestruktiviteten en söndag kväll.
Det är typiskt mig att drömma om stora förändringar när jag är som minst kapabel till att genomföra dem.
Och kanske är det därför jag backar tillbaka i tiden,
och går igenom min Håkan Hellström diskografi,
knyter band av minnen kring halsen.
För silverkedjan representerar en svunnen tid, i alla högsta grad.
Kanske kan den bli porten till en ny.
Det är typiskt min prisplan att gå ut när jag som mest behöver den.
Idag föll den första snön.
Ingen kommer att få veta.
Det är typiskt mig att om söndag kväll önska mig samtal, som om de skulle kunna ta mig någonstans.

"Ge mig något som tar mig någonstans."

Jag är fjorton år och fördriver lektionstiden genom att skriva låttexter längst bak i skrivhäftet.
Tjugo minuter.
Tillbaka till när tjugo minuter blir en livstid.
Jag är sjutton år och tillbaka.
Bara nya låttexter. Med samma innehåll.
Och samma längtan till nya saker,
men samma platser.
Hem - eller bort.

Det var fredagsdepression.
Det var jag på badrumsgolvet gråtande i telefonen.
Det var hans lugnande ord som jag alltid litar på.
Det var vi som samtalade genom hela natten.
Det var han som fick
mig att
klara av
tanken på en morgondag.

Det har inte varit en lyckad skolvecka.
Måndag: Jag var kvar i Visby. Tänkte att matten inte var så farlig att missa. Jag vet att det är dumt tänkt. Jag bryr mig inte.
Tisdag: Jag börjar må dåligt redan de första tio minuterna av första lektionen. Jag står ut till fikat och drar sedan till Mineur för att kunna slappna av.
Onsdag: Det gick faktiskt bra. Antagligen av den anledningen att jag fick jobba ensam. Jag klarar bara av mig själv.
Torsdag: En bra början är att jag var där hela dagen idag. Men det fungerade inte så bra. Jag mådde otroligt dåligt över att behöva delta i ett frågespel. Jag hatar när jag blir så.
Fredag: Is yet to come. Jag kommer antagligen att klara av det eftersom det bara är engelska, med underbara Paul, och skrivarkurs som oftast fungerar som terapi.

Det har precis varit lov, men jag behöver verkligen den här helgen. Landa. Andas.
Jag skulle vilja att Sot kom hit, men hon säger att hon har så mycket att göra. Så jag kanske åker hem till A och låser in mig tillsammans med honom och hans godis för att titta på Akira Kurosawa-filmer.
Jag orkar nog inte vara ensam.
Jag orkar nog inte vara tillsammans med någon.

Det har funnits en bra sak med idag.
Jag har pratat mycket med Camilo. Vi satt uppe i biblioteket och struntade i det arbete vi skulle göra och han berättade en massa saker för mig, jag älskar att lyssna när folk berättar.
Jag tycker inte om att känna mig som tretton, som när det uppstår konflikt mellan brudarna i min klass, jag blir helt knäpp. Man jobbar så hårt man kan för att få distans från allt sådant där och faller dit i alla fall för att folk inte kan ta ut sina aggressioner på de som verkligen förtjänar det. Ja, jag tycker om att skylla ifrån mig. Det blir lättare så.