Söndag reinkarnerad.
Och det förefaller för mig ironiskt,
att om jag fick välja nu,
så skulle jag vilja sitta med Sot
på centralstationen och äta bananchips och prata om sådant vi båda tänker på.
Istället för ljud
- Fast vad menar du med att leva på riktigt? frågar jag som inte riktigt begriper vad det är jag och Hea begriper.
- Då är man alltid helt ärlig mot sig själv och sin omgivning. Man säger ingenting som man inte menar. Man gör ingenting som man inte vill. Man lyssnar alltid till sitt innersta och rättar sig efter vad det innersta vill. På så sätt kan man aldrig välja fel väg i livet och kommer aldrig att ångra sig.
- Lever du så? frågar jag som inte kan låta bli att undra vad som händer om man innerst inne vill döda en massa människor och spränga hela Jorden i luften och så vidare.
- Jag försöker, säger hon och slutar vicka på stolen.
- Går det bra?
- Ibland, ibland inte.
Hon rycker på axlarna.
- Jag flyr jag också, flyr från mig själv, flyr och flyr...
"
- Johanna Nilsson, Flickan som uppfann livet
Det är väl det där jag försöker göra. Leva på riktigt.
Det är väl därför jag inte var på föreläsning idag heller, därför som jag reste mig mitt under mattelektionen och gick därifrån, gick till busshållplatsen och åkte hem.
Sen jag kom hem har jag bara ätit, sovit och läst. Tittat på Rickard. Tittat på Axel.
Köpt bussbiljetter. Härifrån.
Pratat med pappa som ska köpa andra biljetter till mig. Härifrån.
Jag har börjat känna vämjelse inför allting omkring mig, speciellt alla människor och kanske i synnerhet mig själv och det är därför jag måste åka bort, för att samla allt till en punkt, inte tänka på allt som jag inte vill tänka på. Tänka på annat. Så jag läser böcker och skriver på Rema och lyssnar på indierock från 90-talet och sitter kvar i kollektivtrafiken fast jag borde kliva av, och slutar prata med människor jag brukar prata med, för jag vill inte ha något att göra med det som brukade vara.
Problemlösning
Idag är jag alltså inte på föreläsning med skolan på kvällstid.
På torsdag om en vecka kommer jag alltså inte att infinna mig i köket.
Jag kan inte tänka på vad det här får för konsekvenser, jag förstår inte att det finns en morgondag, jag kan inte känna det, inte relatera till det. Istället för att möta mina demoner tänker jag åka upp till Falun och träffa en vän jag inte träffat på länge. Istället för att försöka lösa problemen åker jag trettio mil härifrån till den mest kravlösa miljö jag kunde komma att tänka på.
Det lossnar tyngder från mig när jag tänker på att jag faktiskt inte behöver genomgå allt det som jag tycker är jobbigt. Inte just nu i alla fall. Allting går att skjuta upp. Just nu är det det enda jag behöver, så det känns värt det. Jag är inte riktigt i form för att driva en kamp.
Inte i år.
I'll leave to day - I'm gone
Det här har varit ett uselt år hittills, jag har rannsakat mig själv efter sätt att få allting att kännas en aning bättre, och idag har jag bestämt mig för att börja fokusera på de fina människorna som faktiskt finns, och de fina saker som de säger
som när Orhan ler stort och säger Hej hej med större inlevelse än vanligt och sedan säger Vi bjuder idag,
eller när Alva säger När du säger någonting lyfter hela diskussionen till en ny dimension,
eller som när Jonas säger Men du verkar väldigt smart när jag har förklarat för honom att jag ofta känner mig väldigt dum. Eller ta något så enkelt som när Sot säger Jag förstår precis vad du menar eller Jag har tänkt precis samma sak innan jag hinner gå in på några detaljer, vilket händer förvånansvärt ofta.
Jag ska titta åt andra hållet när en fet gubbe sätter sig bredvid mig på tåget, eller när ett gäng tonårspojkar luktar öl tolv på dagen en vanlig tisdag, eller när tjejerna i klassen diskuterar om det är bäst med badrock eller handduk.
För att hjälpa det hela på traven funderar jag på att åka till Köpenhamn. Jag får fråga Sot om hon vill vara med. Annars får jag väl åka ensam. Jag kanske kan bo hos Gerda...
She likes the weather
She likes the weather today
She said "It's raining' in my head"
All of the flowers I've raised
Come up a little cloudy
Life is bitter. Life is cheap.
The cowgirl settles down alone.
Yeah, ten years out of Eden now
She's got a little garden of her very own
Back home
Jag förstår inte hur man ska fira påsk,
så jag har städat istället,
hela dagen
och lyssnat på musik som jag lyssnade på när jag var fjorton.
Det börjar bli varmt ute och jag hatar solen och värmen, jag hatar att vakna av att resten av familjen är ute i trädgården, jag hatar att den är ljust när jag vaknar, jag hatar att det inte är mörkt på kvällarna. Det finns liksom ingenting jag tycker om med den här tiden på året. Förutom kanske mina kinaskor.
Men eftersom jag inte ska göra någonting som helst i sommar så kommer jag kunna vända på dygnet, och jag tycker om sommarnätter, men jag kommer alltid önska att det regnar. Jag tycker om sommarregn mot asfalt.
Än så länge är min enda anledning att längta till sommaren endast den att jag vill att skolan ska ta slut. Det har varit ett uselt år hittills, och jag vill kunna vända på det, men då behöver jag tid till att göra det. Ett sommarlov, till exempel.
Det är ett ganska övervägande skäl.
Så jag säger som Ryan Key säger:
Another sunny day beneath this cloudless sky
Sometimes I wish that it would rain here
And wash away the west coast dreamin from my eyes
There's nothing real for them to see here
