STOPPA MIG JUNI
PAX och Juni
Fin födelsedagshelg med familj och vänner och japansk film och sena nätter.
Jag var glad att han inte var snyggare än jag
"
Allt går att laga en gång, två, tre
Kanske fyra men fem, där går gränsen
Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger I drivor
Jag plockar upp det och sätter ihop det till nånting nytt nu
Det ser sjukt ut. Men det är det bästa som jag har
Som ett efterlängtat mongobarn.
"
5:e försöket - Markus K
Allt går att laga en gång, två, tre
Kanske fyra men fem, där går gränsen
Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger I drivor
Jag plockar upp det och sätter ihop det till nånting nytt nu
Det ser sjukt ut. Men det är det bästa som jag har
Som ett efterlängtat mongobarn.
"
5:e försöket - Markus K
Sjukt på film
Jag gick in på DNs hemsida och letade reda på Fredrik Strages lista över "de mest gripande sjukdomarna i filmhistorien". När den publicerades i På stan för några veckor sedan hade jag väldigt roligt över punkt fem. Det är något med slutsatserna.
Aids, ”Forrest Gump” (1994)
Det sägs aldrig vilket virus som dödar Forrest Gumps flickvän Jenny. Men med tanke på att hon som hippie har väldigt mycket oskyddat sex verkar aids troligt. Frågan är om hon smittar Forrest Gump när de ligger med varandra. I så fall kan ”Philadelphia” ses som en sorts uppföljare
Aids, ”Forrest Gump” (1994)
Det sägs aldrig vilket virus som dödar Forrest Gumps flickvän Jenny. Men med tanke på att hon som hippie har väldigt mycket oskyddat sex verkar aids troligt. Frågan är om hon smittar Forrest Gump när de ligger med varandra. I så fall kan ”Philadelphia” ses som en sorts uppföljare
Lika barn leka bra.
Det album jag spelade mest under 2008 måste ha varit Markusevangeliet.
Jag har inga siffror på det, men när jag tänker tillbaka känns det som att den våren präglades av Markus Krunegårds solodebut.
Och nu har han alltså släppt två nya skivor. Samtidigt.
Jag har lyssnat på Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund oavbrutet idag. Tåget till skolan, lektionen, bussen till Julia. Och sen kom spelningen.
P3 live session i Radiohuset.
Det gick så långt att jag blev förvånad över att det går att sjunga på engelska när jag lyssnade på min ipod på tåget hem. Då lyssnade jag faktiskt inte på Markus, men det är bara ett kort brake, jag vet att jag imorgon kommer att vara på det igen.
Till det säger jag bara: Äntligen! Till slut något nytt att hänge sig åt.
Markus kommer alltid att lyckas skriva texter jag känner igen mig i, för han tycker alltid synd om sig sälv och jag tycker alltid synd om mig själv.
Det är så det är - lika barn leka bra.
Jag har inga siffror på det, men när jag tänker tillbaka känns det som att den våren präglades av Markus Krunegårds solodebut.
Och nu har han alltså släppt två nya skivor. Samtidigt.
Jag har lyssnat på Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund oavbrutet idag. Tåget till skolan, lektionen, bussen till Julia. Och sen kom spelningen.
P3 live session i Radiohuset.
Det gick så långt att jag blev förvånad över att det går att sjunga på engelska när jag lyssnade på min ipod på tåget hem. Då lyssnade jag faktiskt inte på Markus, men det är bara ett kort brake, jag vet att jag imorgon kommer att vara på det igen.
Till det säger jag bara: Äntligen! Till slut något nytt att hänge sig åt.
Markus kommer alltid att lyckas skriva texter jag känner igen mig i, för han tycker alltid synd om sig sälv och jag tycker alltid synd om mig själv.
Det är så det är - lika barn leka bra.
I'd rather give my ego another push
Så nu sitter jag här med min essä som ska vara skriven till imorgon.
Jag kunde inte vara sämre upplagd.
Det jobbigaste är nästan att jag egentligen tycker att det är roligt, att det skulle kunna bli väldigt bra, att jag har en bra grund, men det kommer aldrig att nå dit för att jag har underprioriterat den alldeles för länge.
Det blir bara ångest.
Jag har haft en dålig dag, som vanligt skyller jag på SL. Det funkar alltid, de är alltid med på ett hörn. Jag är otroligt trött och vill inget hellre än att sätta mig framför Sveriges fulaste hem och äta godis. Om jag nu hade något godis.
Ibland är det verkligen synd om mig.
Istället måste jag kämpa vidare med Charles Manson, världshistoriens vidrigaste människa. Jag försökte lyssna på en av hans låtar idag, han skulle ju bli musiker från början, inte alls hålla på med massmord, men jag kunde inte. Det gick liksom inte att lyssna på den och veta att det var han som sjöng. Jag började må illa och stängde av. Försöker istället visa honom från sin sämsta sida i min text. Om det nu någonsin fanns en bättre sida hos honom.
Det känns ändå bra att ha något att kanalisera ut all sin rädsla och sitt hat på. Listan so far:
- SL
- Charles Manson
De spelar ungefär i samma liga.
Jag försöker tänka att det här är över imorgon. Då får jag sitta framför House och äta hur mycket godis jag vill. Dessutom väntar fler bra saker inom en snar framtid. Till exempel ska jag se Markus Krunegård live på onsdag och även om jag inte lyssnat så mycket på de nya skivorna känns det bra, plus att jag bestämde mig idag för att jag ska hälsa på Sot i Visby nästa vecka. Inte för att jag har biljetter eller ens vet säkert att jag har råd, men jag ska nog se till att det löser sig på ett eller annat sätt.
Så. Jag behövde skriva det här för att ge mig själv en lite mer positiv inställning. Nu är det bara att skriva vidare.
Jag kunde inte vara sämre upplagd.
Det jobbigaste är nästan att jag egentligen tycker att det är roligt, att det skulle kunna bli väldigt bra, att jag har en bra grund, men det kommer aldrig att nå dit för att jag har underprioriterat den alldeles för länge.
Det blir bara ångest.
Jag har haft en dålig dag, som vanligt skyller jag på SL. Det funkar alltid, de är alltid med på ett hörn. Jag är otroligt trött och vill inget hellre än att sätta mig framför Sveriges fulaste hem och äta godis. Om jag nu hade något godis.
Ibland är det verkligen synd om mig.
Istället måste jag kämpa vidare med Charles Manson, världshistoriens vidrigaste människa. Jag försökte lyssna på en av hans låtar idag, han skulle ju bli musiker från början, inte alls hålla på med massmord, men jag kunde inte. Det gick liksom inte att lyssna på den och veta att det var han som sjöng. Jag började må illa och stängde av. Försöker istället visa honom från sin sämsta sida i min text. Om det nu någonsin fanns en bättre sida hos honom.
Det känns ändå bra att ha något att kanalisera ut all sin rädsla och sitt hat på. Listan so far:
- SL
- Charles Manson
De spelar ungefär i samma liga.
Jag försöker tänka att det här är över imorgon. Då får jag sitta framför House och äta hur mycket godis jag vill. Dessutom väntar fler bra saker inom en snar framtid. Till exempel ska jag se Markus Krunegård live på onsdag och även om jag inte lyssnat så mycket på de nya skivorna känns det bra, plus att jag bestämde mig idag för att jag ska hälsa på Sot i Visby nästa vecka. Inte för att jag har biljetter eller ens vet säkert att jag har råd, men jag ska nog se till att det löser sig på ett eller annat sätt.
Så. Jag behövde skriva det här för att ge mig själv en lite mer positiv inställning. Nu är det bara att skriva vidare.
I'm quiet aware we're dying
Jag har inte varit hemma en enda hel dag på lovet.
Det var inte riktigt planerat.
Först en underbar vistelse i Köpenhamn (hur kan besöken där alltid vara för korta?)
och sedan en spontan tur till Hemorten.
Jag har inte varit långt borta och inte särskilt länge, men tillräckligt för att komma ur alla mina rutiner och tillräckligt för att glömma bort allt jag egentligen borde göra. Skriva skolarbete till exempel.
Återigen blir det att sitta uppe kvällen innan inlämning och kämpa. Den här gången känner jag mig inte så orolig faktiskt, för en gång skull. Det känns som om jag har kontroll. Det är en märklig känsla.
Jag skulle behöva en dag till. Bara vara hemma. Känna in mig. Försöka komma ihåg hur det var jag brukade göra. Komma tillbaka in i mina tankemönster.
Jag behöver rutsystem.
Men jag längtar inte efter Verkligheten.
Jag skulle hellre fly den, kanske för alltid. Och kanske är det därför jag fortfarande inte har en plan över hur jag ska göra efter jul när jag inte längre har ett skyddsnät inte längre har någonstans att gå. Kanske är det därför jag fortfarande inte har förstått att det är ett problem.
Kanske är det därför jag låter bli att tänka tanken ut - idag också.
Det var inte riktigt planerat.
Först en underbar vistelse i Köpenhamn (hur kan besöken där alltid vara för korta?)
och sedan en spontan tur till Hemorten.
Jag har inte varit långt borta och inte särskilt länge, men tillräckligt för att komma ur alla mina rutiner och tillräckligt för att glömma bort allt jag egentligen borde göra. Skriva skolarbete till exempel.
Återigen blir det att sitta uppe kvällen innan inlämning och kämpa. Den här gången känner jag mig inte så orolig faktiskt, för en gång skull. Det känns som om jag har kontroll. Det är en märklig känsla.
Jag skulle behöva en dag till. Bara vara hemma. Känna in mig. Försöka komma ihåg hur det var jag brukade göra. Komma tillbaka in i mina tankemönster.
Jag behöver rutsystem.
Men jag längtar inte efter Verkligheten.
Jag skulle hellre fly den, kanske för alltid. Och kanske är det därför jag fortfarande inte har en plan över hur jag ska göra efter jul när jag inte längre har ett skyddsnät inte längre har någonstans att gå. Kanske är det därför jag fortfarande inte har förstått att det är ett problem.
Kanske är det därför jag låter bli att tänka tanken ut - idag också.
