I'm talking to the ceiling

Saker jag och min farmor gjorde mycket under min veckolånga vistelse hos henne:

- Fikade
- Spelade Alfapet
- Tittade på OS
- Tyckte synd om oss själva

I allt det vi inte har gemensamt kan vi i alla fall mötas på vissa punkter.

Idag har jag städat. Så här kan ett skrivbord se ut om man inte har städat. Den här bilden är dock kanske ett år gammal. Då hade jag också behövt städa.
Idag måste jag lägga mig tidigt, för imorgon ska jag gå upp klockan sju. Idag jag gick jag upp klockan ett. Jag har försökt vända tillbaka dygnet, det har gått väldigt dåligt hittills. Jag tillåter mig till och med att komma tio minuter för sent för att slippa gå upp ytterligare en halvtimme tidigare.
Jag ska ta hand om katter i Åkeshov sen ska jag småstressa till centralen och sätta mig på en buss och åka till Borlänge och stanna i fyra dagar. Eftersom jag ändå inte har något annat för mig. Sen ska jag åka hem och äta semla. Så långt sträcker sig mina planer. Efter det har jag all tid i världen att göra precis vad jag vill eller ingenting. Med tanke på budgeten lutar det åt det sista.

Jag har plockat fram min kvalitetsmusik igen.
Inget mer patetiskt sjungande i refrängerna till Markus Krunegård-låtar.
Det hela är Antons fel, det var han som youtubade David Bowie-intervjuer, något jag aldrig skulle göra på eget bevåg eftersom jag är så innerligt rädd att bli påverkad. Börja känna eller börja tänka på saker jag inte tror att jag ska kunna hantera. Ändå kunde jag inte låta bli att spela mina Bowieskivor när jag kom hem. Och det är så otroligt bra, så bra att jag glömmer bort att vara rädd. Nu lyssnar jag på The Cure.
Kanske betyder det här framsteget att jag faktiskt slutat vara rädd och nu kan se saker ur ett mer rationellt perspektiv, eller så har min likgiltighet tagit över mer. Eller så kan jag lika gärna känna något som är på riktigt om jag nu ändå ska känna någonting. Vad spelar det egentligen för roll.
Jag tror att jag är bra på att lura mig själv. Jag tror att jag kan förskjuta känslor genom att titta på Wallanderfilmer. Jag ska vänja mig av vid det nu. Snart kanske jag kan läsa bra böcker igen, se på bättre film och hålla mig undan skräp-tv. Snart kanske. Så länge räcker det med ett steg i taget. Ett lite steg för människan, ni vet...

Det är så konstigt hur kort tid det kan ta att anpassa sig vissa gånger. Ibland kan det till och med vara obehagligt. Det räckte med att bo hos Anton en vecka för att glömma bort att det fanns ett hem att komma tillbaka till. Nu är jag hemma med allting som är så extremt välbekant, allting som är mitt, allt har en historia för mig, är kopplad till minnen eller bara fakta om var det kommer ifrån och varför det finns just här hos mig. Mitt i allt det är jag totalt vilse. Hos Anton var inget mitt, men samtidigt finns det en frihet i att vara en främling till allt man har omkring sig. Det blir nästan en ursäkt. Jag vet inte hur lång tid det krävs att vistas i en lägenhet innan det faktiskt förväntas att man ska hitta i köket eller till och med sluta räknas som gäst och börja hjälpa till lite. När jag är hos Anton blir det så tydligt att jag har en väldigt bortskämd attityd. Det blir nästan en förälder-barn relation när jag inte gör någonting på egen hand. Om situationen tillåter det blir jag gärna uppassad. Jag vet inte var det kommer ifrån, jag inbillar mig att båda mina föräldrar faktiskt är ganska måna om att jag ska klara mig själv. Kanske är det här någon slags frigörelse? Är det en undermedveten protest mot min uppfostran? Jag blev ställd när Anton tyckte att jag skulle gå till stationen utan honom. -Du hittar ju! -Jamen... Hur många gånger måste man besöka en stad innan det börjar räknas med att man hittar? Kanske har jag själv kämpat så hårt och så länge för oberoende att det enda jag riktigt orkar med längre är att lägga mitt liv i någon annans händer. Eller okej så illa har det inte hunnit bli än. Men jag minns att jag som yngre verkligen kämpade för att inte behöva någon. Kanske uppnådde jag det stadiet, har checkat av det på listan och kan börja på nästa projekt. Det kanske inte var meningen att det skulle hålla för evigt. Nu handlar det snarare om kompromisser. Erkänna för sig själv att man faktiskt behöver andra, men inse att det inte behöver betyda att man placerar sig själv i beroendesituation. Mognad kanske det kallas. Mognad och insikt och ett tecken på att man faktiskt har lyckats växa upp.