Do or die...
Jag kan inte direkt påstå att livet står stilla.
Det finns faktiskt inte alls särskilt mycket tid över nu för tiden, man kan knappt sitta ner fem minuter utan att tänka på de saker man borde göra. Det finns en hel del sådana.
Alla är skolrelaterade.
Jag har tre uppgifter som ska vara klara ungefär samtidigt; en som jag helst bara skulle skita i, en individuell som jag nog kan kasta ihop på ett par timmar och en gruppuppgift som ska vara åtta sidor lång och som kräver lite extra tid eftersom vi ju är fyra stycken som ska vara överens.
Jag har lite problem med det här.
När jag är i skolan, på föreläsningar eller seminarium eller vad som helst tycker jag verkligen att det är roligt, jag tycker om diskussionerna och ämnena är intressanta. Jag gillar alltså utbildningen, men jag har problem med att få en massa uppgifter hela tiden. Det är där hopplöshetskänslan slår in, precis samma som jag hade genom hela högstadiet, ni vet "Varför ska jag göra det här när jag bara kommer få nya uppgifter så fort jag är klar med den första". Jag vet ju att det är för att jag ska lära mig en massa saker, men jag vet inte om jag funkar så.
På folkhögskolan jag gick till exempel, hade vi aldrig prov. Vi hade sällan läxor. Visst hade vi eximinationsuppgifter, men inte tre åt gången, och det fanns alltid hjälp att få i skolan. Det passade mig! Jag vill gå i skolan för att lära mig grejer, jag vill inte ha en massa saker kvar att göra när jag kommer hem, jag kan inte hantera att aldrig kunna koppla bort. Jag vet inte om det fungerar att gå igenom livet så.
På söndag åker jag till Kalmar och stannar en vecka. När jag kommer tillbaka ska grupprapporten i stort vara klar, det blir alltså att plugga lite på distans. Vi får se hur jag klarar det, om ett höstigt Kalmar lockar mer än att klara första kursen.
Som tröst kan jag tänka att jag är långt ifrån den i klassen som tar det här på störst allvar (kanske tvärtom) - det måste alltså finnas de som har det värre. Yes!
Det finns faktiskt inte alls särskilt mycket tid över nu för tiden, man kan knappt sitta ner fem minuter utan att tänka på de saker man borde göra. Det finns en hel del sådana.
Alla är skolrelaterade.
Jag har tre uppgifter som ska vara klara ungefär samtidigt; en som jag helst bara skulle skita i, en individuell som jag nog kan kasta ihop på ett par timmar och en gruppuppgift som ska vara åtta sidor lång och som kräver lite extra tid eftersom vi ju är fyra stycken som ska vara överens.
Jag har lite problem med det här.
När jag är i skolan, på föreläsningar eller seminarium eller vad som helst tycker jag verkligen att det är roligt, jag tycker om diskussionerna och ämnena är intressanta. Jag gillar alltså utbildningen, men jag har problem med att få en massa uppgifter hela tiden. Det är där hopplöshetskänslan slår in, precis samma som jag hade genom hela högstadiet, ni vet "Varför ska jag göra det här när jag bara kommer få nya uppgifter så fort jag är klar med den första". Jag vet ju att det är för att jag ska lära mig en massa saker, men jag vet inte om jag funkar så.
På folkhögskolan jag gick till exempel, hade vi aldrig prov. Vi hade sällan läxor. Visst hade vi eximinationsuppgifter, men inte tre åt gången, och det fanns alltid hjälp att få i skolan. Det passade mig! Jag vill gå i skolan för att lära mig grejer, jag vill inte ha en massa saker kvar att göra när jag kommer hem, jag kan inte hantera att aldrig kunna koppla bort. Jag vet inte om det fungerar att gå igenom livet så.
På söndag åker jag till Kalmar och stannar en vecka. När jag kommer tillbaka ska grupprapporten i stort vara klar, det blir alltså att plugga lite på distans. Vi får se hur jag klarar det, om ett höstigt Kalmar lockar mer än att klara första kursen.
Som tröst kan jag tänka att jag är långt ifrån den i klassen som tar det här på störst allvar (kanske tvärtom) - det måste alltså finnas de som har det värre. Yes!
A better place to play in
Min föreläsare för dagen, Anna Whitaker (mycket sympatisk kvinna), poängterade särskilt två egenskaper man inte ska ha för att jobba med socialt arbete.
Man får inte vara misantrop och inte pessimist.
Jag identifierar mig inte som något av det. Å andra sidan inte heller som motsatsen. Sanningen är nog att om jag måste välja mellan de två extremerna, dvs människorälskare versus människorhatare eller pessimist mot optimist, skulle jag nog välja de två som jag absolut, enligt Anna, inte får inneha, kanske främst för att jag har en förkärlek till att vara negativ (för att det är bekvämt).
Jag tvivlar således fortfarande på om jag verkligen valt rätt. Det är så lätt att tveka. Kom dock fram till idag att jag nog passar till utbildningen mycket mer än jag passar till själva jobbet. Har också kommit fram till att det hur som helst inte finns något annat jag känner att jag går miste om när jag pluggar på ESH. Kanske finns det ingen som inte känner sig osäker.
Fast vad hjälper det mig egentligen?
Man får inte vara misantrop och inte pessimist.
Jag identifierar mig inte som något av det. Å andra sidan inte heller som motsatsen. Sanningen är nog att om jag måste välja mellan de två extremerna, dvs människorälskare versus människorhatare eller pessimist mot optimist, skulle jag nog välja de två som jag absolut, enligt Anna, inte får inneha, kanske främst för att jag har en förkärlek till att vara negativ (för att det är bekvämt).
Jag tvivlar således fortfarande på om jag verkligen valt rätt. Det är så lätt att tveka. Kom dock fram till idag att jag nog passar till utbildningen mycket mer än jag passar till själva jobbet. Har också kommit fram till att det hur som helst inte finns något annat jag känner att jag går miste om när jag pluggar på ESH. Kanske finns det ingen som inte känner sig osäker.
Fast vad hjälper det mig egentligen?
Barnsligt
När jag läste att en kvinna som jobbade som recensent på Aftonbladet blev avskedad efter att ha givit högsta betyg, fem plus, till barnmusikbandet Mora träsks skiva, blev jag ganska upprörd.
Dels för att, okej, skivan var säkert inte så bra, men det var ett roligt tilltag. Det låter som en kvinna med humor. Men också för att det just var Aftonbladet, om skriver om så mycket skit, så mycket man inte bryr sig om, så mycket som rent ut sagt är pinsamt att de ägnat en tanke, det känns inte som att recensionen av Mora träsk-albumet skulle kunna förstöra deras rykte mer än något annat.
(Jag vill passa på att bemärka att detta är något jag fått återberättat mycket kort i en text i DN, jag vet inte vem som är inblandad, jag har inte läst recensionen och jag vet inte ens när det hände.)
Det är det första jag tänker på när jag läser Mårten Blomkvists recension (DN) av den nya filmen Toy story 3. Den får högsta betyg. Jag har inte sett Toy story 3, jag kommer antagligen att göra det förr eller senare, jag kommer antagligen bli undehållen, kanske minnas den ett tag, jag kommer antagligen tycka att den är bra. Jag menar, jag gillar verkligen första Toy story-filmen, och många andra Pixarproduktioner.
Men det är vad det är.
Jag har så otroligt svårt att se framför mig hur jag kommer ut ur biosalongen efter att ha sett Toy story 3 och känner i hela kroppen att det här, det var verkligen ett mästerverk. Det kanske mest irriterande med själva recensionen är att Mårten inte lyckas få mig att förstå varför han gillar den så mycket. Texten är ändå ganska lång. Å andra sidan lyckas han med något annat, han får mig att väldigt gärna vilja se filmen. Det kanske var uppdraget.
(läs recensionen här)
Dels för att, okej, skivan var säkert inte så bra, men det var ett roligt tilltag. Det låter som en kvinna med humor. Men också för att det just var Aftonbladet, om skriver om så mycket skit, så mycket man inte bryr sig om, så mycket som rent ut sagt är pinsamt att de ägnat en tanke, det känns inte som att recensionen av Mora träsk-albumet skulle kunna förstöra deras rykte mer än något annat.
(Jag vill passa på att bemärka att detta är något jag fått återberättat mycket kort i en text i DN, jag vet inte vem som är inblandad, jag har inte läst recensionen och jag vet inte ens när det hände.)
Det är det första jag tänker på när jag läser Mårten Blomkvists recension (DN) av den nya filmen Toy story 3. Den får högsta betyg. Jag har inte sett Toy story 3, jag kommer antagligen att göra det förr eller senare, jag kommer antagligen bli undehållen, kanske minnas den ett tag, jag kommer antagligen tycka att den är bra. Jag menar, jag gillar verkligen första Toy story-filmen, och många andra Pixarproduktioner.
Men det är vad det är.
Jag har så otroligt svårt att se framför mig hur jag kommer ut ur biosalongen efter att ha sett Toy story 3 och känner i hela kroppen att det här, det var verkligen ett mästerverk. Det kanske mest irriterande med själva recensionen är att Mårten inte lyckas få mig att förstå varför han gillar den så mycket. Texten är ändå ganska lång. Å andra sidan lyckas han med något annat, han får mig att väldigt gärna vilja se filmen. Det kanske var uppdraget.
(läs recensionen här)
Just nu...
...kan jag inte sluta lyssna på Sibirias album Inom familjen.
Det finns väldigt lite information på Internet om bandet Sibiria, det som länkas som deras officiella hemsida på Wikipedia är något helt annat, det står två rader på last.fm men det är ungefär det.
Det är ett svenskt band, rötter i Östersund, medlemmarna heter Martin, Martin, Erik och Matias. Martin och Martin är också med i bandet Vapnet. En gång försökte jag lyssna på Vapnet men jag tyckte det var för dåligt.
Det jobbiga är att jag egentligen inte alls tycker om Sibiria heller, jag kan bara inte sluta lyssna.
Det är extrem enkel svensk pop, simpla (fast ibland fyndiga) texter och melodier som fastnar i huvudet på en sekund och sitter kvar i ett år.
Skivan är bara 34 minuter lång, jag hinner lyssna på den två gånger mellan hemmet och skolan.
Själva musiken är nog behållningen med Sibirias skiva, när jag lyssnar på den instrumentala låten Paria känns det som att den har en text, som om den handlar om någonting. Kanske ingen av deras låtar egentligen behöver någon sång. Fast det är lite mysigt att höra en av Martinarna sjunga om hur mycket energi det krävs för att verkligen bli kompis med någon i Kompistjuv eller en helt vanlig semester i skärgården som i Inte prata med främlingar.
Och någonstans inom mig vet jag att det är just för enkelheten jag gillar den. Och att jag faktiskt gillar den. Jag vill bara inte erkänna det.
Det finns väldigt lite information på Internet om bandet Sibiria, det som länkas som deras officiella hemsida på Wikipedia är något helt annat, det står två rader på last.fm men det är ungefär det.
Det är ett svenskt band, rötter i Östersund, medlemmarna heter Martin, Martin, Erik och Matias. Martin och Martin är också med i bandet Vapnet. En gång försökte jag lyssna på Vapnet men jag tyckte det var för dåligt.
Det jobbiga är att jag egentligen inte alls tycker om Sibiria heller, jag kan bara inte sluta lyssna.
Det är extrem enkel svensk pop, simpla (fast ibland fyndiga) texter och melodier som fastnar i huvudet på en sekund och sitter kvar i ett år.
Skivan är bara 34 minuter lång, jag hinner lyssna på den två gånger mellan hemmet och skolan.
Själva musiken är nog behållningen med Sibirias skiva, när jag lyssnar på den instrumentala låten Paria känns det som att den har en text, som om den handlar om någonting. Kanske ingen av deras låtar egentligen behöver någon sång. Fast det är lite mysigt att höra en av Martinarna sjunga om hur mycket energi det krävs för att verkligen bli kompis med någon i Kompistjuv eller en helt vanlig semester i skärgården som i Inte prata med främlingar.
Och någonstans inom mig vet jag att det är just för enkelheten jag gillar den. Och att jag faktiskt gillar den. Jag vill bara inte erkänna det.
I permanently wont do this again
jag önskar att jag stod i regnet
och drack desperados
i en park
i Krakow
och drack desperados
i en park
i Krakow
Det är svårt men har varit svårare
Idag har jag varit hemma för kurering mot min förkylning. Vi hade ändå inga schemalagda lektioner, så jag missade ingenting, förutom det jag eventuellt borde ha pluggat hemma om jag bara orkat.
Istället har jag gjort absolut ingenting, för det får man när man är sjuk.
Jag har sovit
tittat på morgonbarnprogrammen
och sett film jag sett förut.
Jag tittade på The Shining (världens bästa film?) och extramaterialdokumentärfilmen The making of The Shining, som inte alls var särskilt informativ, men man fick i alla fall se Jack Nicholson borsta tänderna och Shelley Duvall bli sur på Stanley Kubrick. Jag känner att jag verkligen vill åka till hotellet där allt utspelar sig och se hur det ser ut på riktigt. Det är tydligen en jättepublikdragare till turistattraktion, och jag tänker snart sålla mig till den miljon besökare de har om året.
Men det dröjer. Å andra sidan ringde Anton och bjöd ner mig till Kalmar en hel vecka i slutet av den här månaden, det gjorde mig väldigt glad för jag längtar till Kalmar (och okej, lite efter Anton), och det kommer vara höst på riktigt och vi kommer kunna göra fina saker. Och bara jag blir frisk väntar fina saker på närmare håll också. Jag satsar på att vara fri från förkylningen efter helgen, det betyder i sådana fall att jag bara missar en föreläsning, det är okej. Jag ska dessutom försöka vara lite mer produktiv de andra dagarna jag är hemma. Två filmer per dag borde man väl ändå mäkta med?
Istället har jag gjort absolut ingenting, för det får man när man är sjuk.
Jag har sovit
tittat på morgonbarnprogrammen
och sett film jag sett förut.
Jag tittade på The Shining (världens bästa film?) och extramaterialdokumentärfilmen The making of The Shining, som inte alls var särskilt informativ, men man fick i alla fall se Jack Nicholson borsta tänderna och Shelley Duvall bli sur på Stanley Kubrick. Jag känner att jag verkligen vill åka till hotellet där allt utspelar sig och se hur det ser ut på riktigt. Det är tydligen en jättepublikdragare till turistattraktion, och jag tänker snart sålla mig till den miljon besökare de har om året.
Men det dröjer. Å andra sidan ringde Anton och bjöd ner mig till Kalmar en hel vecka i slutet av den här månaden, det gjorde mig väldigt glad för jag längtar till Kalmar (och okej, lite efter Anton), och det kommer vara höst på riktigt och vi kommer kunna göra fina saker. Och bara jag blir frisk väntar fina saker på närmare håll också. Jag satsar på att vara fri från förkylningen efter helgen, det betyder i sådana fall att jag bara missar en föreläsning, det är okej. Jag ska dessutom försöka vara lite mer produktiv de andra dagarna jag är hemma. Två filmer per dag borde man väl ändå mäkta med?
