One of these days

I call baby up:
Leave me alone.
I'm in pain but I won't let you Band-Aid my wound
I am mad at a stage where I can't even handle my own


Min mamma frågar om jag kan ta hand om Syster och jag säger att Om du visste vilken dag jag haft skulle du aldrig be mig göra det, och av någon anledning så förstår min mamma mig, det har inte hänt ofta på senare tid, och jag är tacksam över att hon inte frågar efter detaljer.
För fy fan vilken dag jag har haft.
Det värsta med den här dagen är nog ändå att problemen inte löser sig för att dagen tar slut. Imorgon kan jag inte tänka Vad skönt att det inte är onsdag längre, så där som jag kan göra med måndagar, det hjälper liksom inte att det är torsdag, egentligen hjälper nog ingenting, inte ens sådana där människor som är så snälla att man tror de kommer från en annan planet eller så, eftersom man inte tror att det finns de som har så mycket empati att bjuda på.
Och ja! Jag vill att folk tycker synd om mig. Jag vill att de ska lägga sin hand på min och säga att Nej, du är inte ett dugg patetisk, du är härlig. Jag vill att de ska säga Jag oroar mig för dig, jag vill att du hittar något som är roligt. Jag vill att de ska säga så även om de inte behöver.
Men ingen får någonsin säga något till mig de inte menar.

Into the ocean

I'm just a normal boy
That sank when I fell overboard
My ship would leave the country
But I'd rather swim ashore

Jag har överlevt ännu en måndag, med nöd och näppe. Jag vet inte om jag överreagerar (antagligen), men även om jag bara har två lektioner på måndagar känner jag att jag inte står ut.
Jag satt över matteboken och lyssnade på Laakso för första gången på länge med tårar i ögonen, innan jag låste in mig på toaletten och tvångsciterade Västerbron. Det är sådant som brukar fungera.

Men jag bad Jonas berätta något för mig och han berättade något från sin barndom och det bästa jag vet är när folk berättar saker för mig. Jag behöver något att koncentrera mig på. Som mina och (Sots) planer inför framtiden. De innehåller allt det där jag tycker om, indier, turkar, Tourette (getter), Visby.
Fast än så länge får jag stanna i nuet. Det innehåller ledig tid och teater. Det är också helt okej.

Men Lasse! #2

"Du ska inte ha så negativa tankar om allt, Lasse"

(jag gillar:)

 - Viva la vida or Death and all his friends
Jag började lyssna på Coldplay's senaste skiva i förrgår och det var precis vad jag behövde. Death and all his friends är en underbar låt och jag har en ny period.

- Klara
"Under det här temat har jag börjat tycka att det är fascinerande att hata män. Jag tycker att det är så härligt". Hon är bra.

- Lov
Visserligen kanske inte alls vad jag behöver egentligen, men att sova ut och träffa min pappa ska bli bra.


"Och du ska inte ha så positiva, Göran"

(jag gillar inte:)

- Att Micke är sjukskriven
Jag kan inte komma hem, äta knäckebröd, läsa tidningen och känna att jag har hela huset för mig själv, för det är alltid någon hemma. Det tycker jag inte alls om.

Men Lasse!

"Du ska inte ha så negativa tankar om allt, Lasse"

(jag gillar:)

- min lilla hund.
Jag kan inte riktigt klara mig utan honom

- den tröja jag hittade på vinden som min mormor stickat i mitten av sjuttiotalet.
Jag älskar stora varma kravlösa tröjor från sjuttiotalet. Just nu har jag bara en.

- fikadagar med Sot.
Det enda jag kan vara säker på här i livet är att Sot förstår vad jag säger. Det är positivt.

"Och du ska inte ha så positiva, Göran"

(jag gillar inte:)


- folk som inte kan gå i svängdörrar.
Det går liksom inte att misslyckas att gå i svängdörren till Kulturhuset. Men det var verkligen någon som gjorde det idag.

- Ulf
En metafor. Jag förstår precis vad jag själv menar.

You still think I'm someone to look up to

"
From your mouth speaks your lovely voice,
the softest words ever spoken;
Whats broken can always be fixed -
whats fixed will always be broken
"








Jens Lekman

The words of wisdom I had prepared all seemed to vanish into thin air

Min dator har varit lite ur funktion. Jag kanske har lagat den nu. Eller så har jag lagat den inte. Vi får se hur den ämnar göra med sin framtid, just nu njuter jag bara av att tillfredsställa mitt beroende.
Så här är läget: Jag har massor att göra den här veckan.
Det är inte så ofta jag har något konkret inplanerat varje dag en hel vecka, men den här veckan har jag verkligen det, och även om två av mina och Sots försök till att gå på bio har gått i stöpet och öppnat upp för mer ledig tid känner jag mig fortfarande stressad av alla skoluppgifter jag har, och börjar kanske förstå vad folk som går i normala skolor menar.
Jag går inte i en normal skola och brukar aldrig få uppgifter att göra på icke-skoltid och finner mig själv handfallen när det dykt upp två sådana samtidigt. Det är inte bara så att jag inte vill gå på universitet, jag skulle verkligen inte klara av det.
Men i alla fall är de övriga inplanerade sakerna mest mysiga saker; träffa Andrea för första gången på hundra år, gå på bio med Sot (tredje gången gillt), träffa farmor och bo hos Sarah, som jag träffar ännu mer sällan.

Jag har varit uppe på vinden och hittat underbara saker, som två tröjor min mormor stickade på sjuttiotalet till min mamma, en massa väskor min faster köpt till mig i Bolivia för tio år sedan som jag inte hade användning för då, men kommer sätta i bruk nu, och en hel del broscher från samma del av världen plus hur mycket nostalgi som helst. Jag gillar inte nostalgi. Det kommer för nära. Så jag dumpade över allting som dryper av gamla minnen på min lillasyster för henne att skapa egna. Sedan kan det gå i arv generation till generation, och hamna hos mina barnbarn Leif och Göran.

Män

Jag ska skriva om Valerie.
Det betyder att jag googlar Valerie.
Det betyder att jag snubblar över väldigt många väldigt idiotiska personer med tillika idiotiska åsikter.
Idioti låter för snällt, för gulligt. Jag menar folk med åsikter som får mig att vilja kräkas, gråta, alternativt ge upp det här jordelivet.
Jag vet inte varför jag tar det så hårt. Det är bara svårt att se något hopp för en värld som är full av idioter. Jag vill vara Annika eller Valerie, jag vill ta mitt gevär och bege mig till deras boplats. Jag vill utrota dem. Jag menar det.
Majoriteten är män.
Män som känner sig hotade av feminismen.
Män som tycker att reglerna gäller för alla andra - men inte dem själva.
Män som bygger upp min mansbild, min människobild.
Män som får mig att bli hatisk och våldsam.
Jag hatar manligheten.

Konfliktlösning

I skolan där jag går läser vi genusvetenskap fram till nästa lov. Det är ett ämne som intresserar, engagerar och inspirerar mig, och kanske det enda som gör det. Resten av min klass är inte lika fascinerade; killarna sitter längst bak i klassrummet och suckar och häver ur sig kommentarer som Jag tror att tjejer har sämre lokalsinne än killar för när vi hade orientering i skolan (för femton år sedan) så kom tjejerna typ aldrig fram.
Bredvid sitter tjejerna och fnittrar.
I min klass är folk mellan arton och tjugoåtta år, jag är yngst men har aldrig känt mig så gammal.
På kafferasten försöker jag säga till min klasskamrat att han är korkad utan att vara övertydlig, men han verkar inte förstå vad jag säger. Nästa lektion pratar vi sexualdrift och tar djuren som exempel och jag nämner att schimpanser visst använder sex som konfliktlösning, och en av tjejerna säger Som typ i krig, när man använder våldtäkt som vapen, det är en typ av konfliktlösning.
Det är ändå intressant att hon nämner detta, eftersom det är precis vad föreläsningen på eftermiddagen ska handla om - katastrofen i Kongo där kvinnor systematiskt våldtas för att sätta samhället ur spel (1500 våldtäkter per vecka plus ett stort mörkertal). En kongolesisk gynekolog, engagerad i att hjälpa kvinnorna i Kongo är på Sverigebesök. Hans namn är Denis Mukwege, han står i stålkastarljus med en kvinna på varje sida, kvinnan till höger ställer frågor på svenska, som kvinnan till vänster snabbt översätter till franska, och översätter sedan Mukweges svar tillbaka från franska till svenska. Det blir en omständig föreläsning, men jag är glad att vår lärare tagit med oss dit, så slipper jag kanske höra fler ogenomtänkta kommentarer på ämnet.
Kvinnan till höger om dr. Denis Mukwege ställer den relevanta frågan om varför männen till kvinnorna som blivit våldtagna förskjuter sina fruar efter att de utsatts för övergreppet, och om han ser någon positiv förändring i detta. Dr. Mukwege ger då det inte fullt så relevanta svaret att man måste komma ihåg att männen också är offer.
Jag tror honom. Jag tror att männen upplever trauma när de under vapenhot tvingas se på när deras fruar blir våldtagna och misshandlade. Jag tror att männen behöver vård. Jag tror däremot inte på, att en kvinna som först blivit våldtagen, sedan fått könsorgan och livmoder sönderskjutna, möjligtvis blivit gravida med barn som de inte är tillåtna att ta bort och som ständigt kommer påminna dem om vad som skett och därpå blir förvisade från sina hem och sina familjer, bryr sig ett dugg om att männen faktiskt också är offer.
Jag tror inte på att det finns en ursäkt.
Men doktor Denis Mukwege får i alla fall en guldstjärna, eftersom han åtminstone bryr sig.
Längst bak i klassrummet sitter killarna och har slut på argument, brister sedan ut i ett Men då kan lika gärna alla män ta livet av sig så blir det en bättre värld, i något försök till ironi, men jag tänker, att varför inte.

I'll be scared like I am

Imorgon tar jag sovmorgon,
åker in till stan och sitter på Mineur hela dagen
med mina böcker och mina kollegieblock.

A cure for the itch

Idag har jag stått i skolköket
och gjort 120
grönsaksbiffar.
Jag hatar att stå i köket av många anledningar. Det gör mig stressad panikslagen och orolig. Jag kan inte ta initiativ och jag kan inte improvisera, jag kan inte förhålla mig till nya situationen, dessutom var jag i köket med Camilo, med vem jag absolut inte kan kommunicera och det blev väldigt jobbigt när han skulle försöka förstå varför jag inte varit på krogen än.
Jag är också helt inkompetent på området matlagning.
Jag skulle ha kunnat hantera det hela bättre, ifall det var så att det verkligen var min tur att stå i köket idag, men det var det inte. Jag vet verkligen inte varför de fick för sig att ringa mig, jag var inte en av reserverna, men det räckte tydligen med att förstereserv påstod sig ha en dålig dag för att denne skulle slippa undan. Jag har ofta dåliga dagar.
Det där var förstås bara en parantes av ren princip, jag hade kunnat slåss för saken, det gjorde jag inte. Och egentligen var dagen inte så plågsam som jag vill få den att framstå som.
Bara nästan.

Men Jonas var också i köket med mig och på eftermiddagen delade vi på en morotskaka, och hade autism tillsammans och det är små saker som räddar dagar,
till exempel att det är en stor bild på Lukas på förstasidan till Dagens nyheters kulturdel.


Men vi måste få luft

"
Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter, "vad är det med dig?" Säg det,
alla kartor och städer, vatten och platser som vi aldrig ska få se.
"
Markus-period igen.

But then again, no

Det finns saker som är bra i livet. Faktiskt.
Att spendera kvällen med Anton i min säng och äta toffifee och prata om Arkiv X,
eller att fika på Mineur för första gången på tre veckor.
Det är bra att jag och Sot antagligen ska åka till Prag, att jag och Sot ska gå på Nationalmuseum och dricka absint, att jag kan briljera med mina Valerie-kunskaper i skolan och att det numer är möjligt att titta på Rickard igen.
Det finns som sagt saker som är bra med livet, och jag tror att jag ska sluta klaga så mycket, jag tror att jag ska försöka se det fina i små vardagliga saker, och förresten har det skett ett mirakel i mitt liv för Anton har lämnat tillbaka mina filmer. Så nu kan Ricky inspirera mig igen.

First day of school.

Den här dagen skulle bli min återkomst till rutinerna, strukturen och organisationen.
Den första skoldagen efter lovet.
Det blev inte riktigt som jag tänkte, och det beror på flera saker.

1. Jag var inte förberedd på att det skulle vara en seriös skoldag.
Efter sommarlovet ägnar vi flera dagar, nästan veckor, åt att komma in i banan igen, samarbetsövningar och friluftsdagar och annat som inte kräver särskilt mycket tankeverksamhet, och sådana saker är väldigt typiskt min skola, så det kändes långt bort att jag skulle tvingas ta till matteboken idag. Men så blev det.

2. Jag har ingen att krama
Efter tre veckor utan varandra blir folk glada att träffas igen, det är kramar och leenden och vinkningar och andra yttringar på att det är kära återseenden. Och visst finns det människor här som jag har saknat, åtminstone nästan, åtminstone tycker jag om att träffa dem igen. Men jag vill inte kramas, le eller vinka. De andras sociala färdigheter blir destruktivitet för mig.

Varför män?

Varför gör jag så här mot mig själv,
som jag lovat att aldrig göra mer,
att slösa tid på de
som inte betyder någonting för mig.
Jag ångrar mig redan innan det börjat,
eftersom jag vet att det kommer att få mig att må dåligt,
lika dåligt som Magnus fick mig att må
i åttonde klass
när han citerade Thomas di Leva och The Smiths för mig.


In my life
Why do I give valuable time
To people who don't care if I live or die


Fast tvärtom.

My life just lost all meaning



Cut the skin to the bone
Fall asleep all alone
Hear your voice in the dark
Lose myself in your eyes
Choke my voice Say goodnight
as the world falls apart
Fuck I can't let this kill me, let go
I need some more time to fix this







Do one thing for me tonight

Sometimes I wanna take my toaster in a bath

Saker som fått mig att gråta de två senaste dygnen:

- ett bilrace på frusen sjö
- Markus Krunegård
- att tänka på min pappa
- att läsa flera år gamla sms från Sot
-
bildsök på Diane Arbus
- amerikanska tv-program
- Jonas Gardell








Imorgon ska Sot rädda mig från diverse hemskheter och ta en fika med mig, och jag har jättemycket pengar och jag har massor av planer inför framtiden.

Fiktion

Idag såg jag min första film för året, och den satte sig i blodet likt de tjugo minusgraderna som tagit över inte bara utomhusklimatet, utan även inkräktat på det källarrum jag besitter under min nyårssemester i Dalarna.
Lika påfallande som fotoarbetet i filmen högg tag i mig, grep mig också känslan, vid middagsbordet i strömavbrott och stress, att jag inte kan stanna kvar här. Jag kan inte dröja en dag till med att komma hem, det måste ske senast imorgon. Det är inte hemlängtan, det är bara en känsla av att det räcker nu.
Nu.

En man har klivit av sin cykel och inte setts till mer. Han hittas några dagar senare. Vid liv.
På nätterna är jag ensam med värmefläkten och lysrör som låter som cikador, långt ifrån verkligheten.
En kvinna kliver på sitt flyg. Hon ska resa ensam i femton timmar och jag önskar att jag fick följa med.
Nu.

No looking back

sammanfattning år 2008

1. gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? - Ja!
2. höll du några av dina nyårslöften? - Jag minns inte att jag gav några
3. blev någon av dina vänner förälder i år? - Nej

4. dog någon som stod dig nära? - Nej
5. vilka länder besökte du? - Tyskland, England, Norge, Danmark
6. är det något du saknar år 2008 som du vill ha 2009? - Det kan väl alltid bli bättre
7. vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas? - Berlin-onsdagen och Rågsved-fredagen
8. vad var din strösta framgång 2008? - Framgång vet jag inte

9. största misstaget? - Jag minns inga direkta misstag
10. har du varit sjuk eller skadat dig? - Jag har varit sjuk ungefär varannan vecka..
11. bästa köpet? - Mina skor! Om vi pratar materiella ting, alltså. Och Ckarmen Birgit!
12. vad spenderade du mest pengar på? - Fika, lugnt.
13. gjorde någonting dig riktigt glad? - Självklart
14. vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2008? - Typ Markus Krunegård-skivan och Billie the vision

15. var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? - Gladare
16. vad önskar du att du gjort mer? - Rest kanske. Och druckit en extra BP
17. vad önskar du att du gjort mindre? - Slösat bort tid
18. hur tillbringade du julen? - Hemma
19. blev du kär i år? - Ja
20. hur många förhållanden? - Inget
21. favoritprogram på tv? - House
22. bästa boken du läste i år? - Alla mina Pär, Jonas och Jonathan-böcker.
23. största musikaliska upptäckten? - Markus var väldigt stor där i våras
24. något du önskade dig och fick? - Ja
25. något du önskade dig men inte fick? - Nej
26. vad gjorde du på din födelsedag 2008? - Jag var hemma och spelade TP med min mamma och min bror
27. finns det något som skulle gjort ditt år bättre? - Det gör det alltid
28. hur skulle du beskriva din stil år 2008? - A touch of indie
29. vad fick dig att må bra? - Mineur! BP och PB på Mineur med Sot.
30. vem saknade du? - Jag och Anton hade ett sex månaders uppehåll. Det kunde jag varit utan.
31. de bästa nya människorna du träffade? - Jonas räddade mina dagar. Och några fler i klasserna.
32. årets sötaste? - Alltså söt, jag vet inte..
33. årets hetaste? - Mina indier
34. årets största kärlek? - Johan
35. årets besvikelse? - Trångsund..

36. årets bästa? - Det går inte riktigt att välja
37. årets snällaste? - Snällhet är överskattat


Happy holiday, you bastard

Jag vill inte vara sämre än att komma med ett Blink-citat så här i juletider.




It's christmas eve and I've only wrapped two fuckin' presents
It's christmas eve and I've only wrapped two fuckin' presents
And I hate, hate, hate your guts,
I hate, hate, hate your guts,
And I'll never talk to you again



How did we get through?

Jag tog fram min gamla Blink 182 skiva.
Den jag inte lyssnat på på tre år.
Jag har glömt bort den där tiden, de där åren av intensivt lyssnande, men jag vet att de har ägt rum.
Jag kommer inte ihåg texterna (förutom på tre låtar, jag måste ha lyssnat på dem många gånger), det känns nästan snopet.
Jag vet att jag skriver om det här ganska ofta, men att lyssna på musik jag brukade lyssna på har alltid stor inverkan på mig, för musiken betyder alltid så mycket, just där och då. Det kändes i hela kroppen. Jag är inte säker på om det någonsin kommer bli så igen, för jag har på senare år aldrig haft sådana långa perioder med något band. Och jag är inte fjorton år längre (thank God). Jag är inte lika lättpåverkad. Jag är lite mer förberedd.
Jag vet att jag i januari kommer ha glömt bort vad jag någonsin såg i The Killers, en vetskap som till största delen är en trygghet.
Det roliga med just Blink 182 är att jag aldrig levt upp till att vara en av deras lyssnare. Jag har alltid tagit dem på extremt stort allvar, och det räcker med att höra ett par låtar för att förstå att det aldrig varit deras intention.
No one should take themself so seriously.

Tidigare inlägg Nyare inlägg