I'm talking to the ceiling

Den här bloggen har sannerligen bara börjat handla om saker jag läser eller ser eller lyssnar på i ren kulturell mening. Vilket kanske borde ses som ett framsteg; att jag har börjat fokusera på annat än på hur otroligt synd jag tycker om mig själv hela tiden. Det är verkligen inte synd om mig nu, livet rullar på väldigt bra och från nu och framåt är min tid ganska planerad - vilket jag tycker om.
Det här är sista veckan jag jobbar här på biblioteket, kanske inte för alltid, men ändå för ett bra tag. Den här sommaren behövs jag inte mer och i höst har jag inte tid. Så efter jobbdagarna, det vill säga på fredag, åker jag upp till Dalarna, för att därifrån - med bil - fortsätta till Danmark. Där skulle jag vara i två veckor. Men jag har inte tid. Så jag stannar en vecka, tar tåget hem, är hemma en dag och drar sedan till Polen.
Efter Polen hinner jag nog visserligen vila i nästan två veckor, men sen börjar mitt nya liv. För jag har kommit in på utbildningen jag sökte i första hand och nu ska det äntligen bli något vettigt av mig.

Mitt liv kretsar kring Six feet under just nu. Bokstavligen. Det finns ingenting annat i mitt huvud än karaktärerna i den serien. Jag försöker att se på det i små doser för att inte bli för känslomässigt indragen men det hjälper inte. Det är sjukt, och svårt att förklara, och svårt att ens förstå för mig själv. Med tanke på andra serier jag varit besatt av, vilket mestadels sträcker sig till House, så är det ingenting i jämförelse. Bara underhållning. Jag tar Six feet under på absolut största allvar. Det går inte att tänka att det kommer komma ett sista avsnitt, att det kommer ta slut, det är som att tänka på döden, alldeles för stort att få grepp om.
Jag vet att det låter extremt överdramatiskt, men allt är sant.

Det kanske mest fascinerande är att jag inte gråtit till den. Jag gråter till allt. Igår grät jag till Virginia Woolf, förra veckan åt en text av Fredrik Strage. Det krävs bara känslomässigt engagemang eller möjligtvis en igenkänningsfaktor.
Tills idag, halvvägs in i fjärde säsongen. När en hög Mena Suvari (Edie) sjöng med i Death cab for cutie-låten Transatlanticsim, blev det mer än jag klarade. Och så blev jag tvungen att ringa till Anton och avreagera mig. Men det är allt.
Däremot känner jag en enorm tomhet så fort jag stänger av. (Lite som när jag grät en hel dag när Anton skulle ut på praktik och jag inte skulle få träffa honom på tre månader. Det är ganska jämförbart).
De flesta perioder går över genom att man ersätter beroendet med något annat, ett nytt beroende. Jag vet bara inte vad som skulle kunna ta över efter det här.

Jag tror att jag var runt tolv år när en kompis till mig berättade om boken Tio små negerpojkar, av Agatha Christie. Faktum är att hon berättade hela historien, även vem som var mördaren, men jag blev ändå nyfiken på att läsa den. Det dröjde inte länge tills jag hade köpt mig ett exemplar, en nyutgåva i pocket, detta var 2003 (dock ingen nyöversättning). Sedan dess har jag läst den flera gånger (jag tycker om att läsa om böcker, jag tycker om att veta hur det går, det känns tryggt), alltid på sommaren och alltid har samma myskänsla infunnit sig. Så också nu när jag läste den för en eller två veckor sen. Men det var inte förrän då jag kom på hur korkat det är att läsa den på svenska. När jag var tolv, tretton år var jag antagligen inte så intresserad av att läsa en bok på trettiotalsengelska, men det var då och ganska länge sen. Den första svenska utgivningen skedde 1940, och det är den översättningen jag alltid läst och den har alltid varit mycket enkel, och att läsa den på originalspråk borde vara lätt för mig, absolut nu, men också från för några år sedan.
Eftersom jag jobbar på bibliotek tänkte jag att en engelsk utgåva av den här boken måste vara lätt att få tag på, något av biblioteken i kommunen borde ha den, det är ju trots allt en klassiker. Originaltiteln är Ten little niggers, jag sökte på det men fick ingen träff. Inte heller fick jag någon träff när jag sökte på de stora bokkedjorna på Internet och jag började ana oråd.
Efter lite efterforskningar kom jag fram till att man helt enkelt bytt titel på boken. Jag kan förstå att ordet nigger, eller neger, som i negerpojkar, kan provocera, till och med såra. Å andra sidan tycker jag att man ska välja sina strider. Vägen till att uppnå full acceptans i ett samhälle går nog inte genom att döpa om böcker som skrevs 1939. Jag blev väldigt nyfiken på den nya översättningen, för hela den ursprungliga boken bygger på en gammal barnkammarramsa från 1800-talet som heter Tio små negerpojkar på svenska, antagligen Ten little niggers på engelska, jag undrade hur man hade löst det. Nu sitter jag med den nyöversatta boken i min hand och svaret är mycket enkelt. Ramsan heter nu Ten little soldier boys.
Hur de löser det med att ön de åker till heter Negerön, just eftersom "den är formad som ett negerhuvud" (okej, det börjar bli magstarkt) eller med porslinsfigurerna i salongen som också ska föreställa "negrer", återstår att se - vart efter jag läser boken.
Jag kan tycka att sådana här tilltag är fåniga, å andra sidan har det inte heller skadat mig, så kanske allt egentligen är i sin ordning.
(Nya titeln på boken är för övrigt And then there were none)

Jag tycker om hang-ups.
Jag fungerar så, hänger upp på mig på en grej och kör sedan på det tills det är totalt urvattnat. Musik är ett typiskt område där det funkar utmärkt. Det spelar ingen roll om jag lyssnar på en skiva så många gånger under en period att jag aldrig mer vill höra på den, ingen kommer till skada. Att ha en skiva, låt eller artist som närmast besatthet ett tag känns lite som en trygghet, någonstans att vända sig. Jag vet att just den där musiken alltid tar emot mig om jag behöver sällskap.
Senast var det, som ingen kan ha missat, gubbrockbandet The National. Det har lagt sig lite (men det är fortfarande en extremt bra skiva). Idag upptäckte jag Robyn.
Nej självklart inte, ingen svensk har undgått att höra åtminstone en eller ett par Robyn låter under sin livstid. Men den senaste singeln, Danicing on my own, hörde jag för första gången idag.
Det är ju inte det bästa man har hört. Det var dessutom ganska väntat, den låter mycket som hela Robyns förra platta, som däremot var ett stort steg från de lama popsånger hon sjöng när hon var yngre (typ Show me love eller Don't stop the music). Den här gången fanns inget överraskningmoment.
Ändå föll jag helt handlöst för nya låten, som är det enda jag har hört från skivan Body talk pt 1.
Vissa låtar känns som en dröm. Dancing on my own, till exempel. Jag tror inte på att jag lyssnar på låten på riktigt, kanske inte ens att den existerar. Det är en svår känsla att försöka förklara, den känns som hallucinationen av en oas i brännande öken. Precis när du sträcker ut handen för att röra vid det, försvinner det.
Det går inte att få grepp om.
Så länge den känslan infinner sig kommer jag tycka att den här låten är fantastisk, även om den handlar om precis det alla låtar handlar om (olycklig kärlek).

Jag snubblade över broschyren "Rösta på oss i valet år 2010", där "Riksdagspartierna berättar på lättläst svenska varför du ska rösta på dem i år".
Den är utgiven av Centrum för lättläst, ett bokförlag som ger ut lättlästa böcker, helt enkelt.
Vilket jag inte vet om det är så passande.
De verkar tro att folk som har svårt att läsa eller svårt att förstå svenska eller av andra anledningar behöver böcker på lättläst svenska är dumma i huvudet.
"Rösta på oss i valet år 2010" är det mest onödiga jag har läst.
Den är upplagd på det sättet att alla partier får två uppslag var att presentera sin politik. Fyra sidor med väldigt stor text med luftiga mellanrum och tusen radbrytningar. Vilket så klart är för att det ska vara lätt att läsa, vilket så klart är bra, men det slutar med att det inte får plats någon som helst information.

Ett stycke kan se ut så här:

Vi tror också att en människa
kan växla mellan
att vara anställd
och småföretagare under livet.
(Miljöpartiet)

Layouten ser ut som när en högstadieelev försöker skriva dikter. Vilket gör att jag börjar läsa texterna i häftet som dikter. Vilket gör att det hela känns otroligt löjligt.
Alla partierna börjar texterna med att berätta att det tycker att människor ska få leva fria liv och göra fria val och att alla är lika mycket värda. Sedan fortsätter de med att berätta att de vill ha jämställdhet, bra skola, bra vård och bra äldreomsorg. Alltså ingen säger att de vill att vi ska ha det dåligt. Det känns tryggt.
Sen står det inget mer.
Med undantag för Socialdemokraterna som hinner beskylla alliansen för några grejer där emellan.
Någon som har blivit mer klok på vad man ska rösta på i höst? Inte? Konstigt!
Att alla partier tycker att de själva är bäst kunde nog till och med de som faktiskt helst läser böcker på lätt svenska räknat ut helt utan broschyr - om jag tillåts gissa.