I'm talking to the ceiling

Jag borde titta på Filip och Fredrik,
men jag orkar inte.
Jag vill bara att allting ska vara tyst.
När jag satte mig ned vid datorn märkte jag hur otroligt trött jag kände mig.
Det beror antagligen på att jag har varit inne i stan ganska länge (jätteansträngande),
och ställt om mig efter lovet,
och tagit en lång varm dusch.
Mitt huvud hinner inte riktigt med resten av mig.
Jag orkar inte gå till biblioteket imorgon.
Men jag får träffa Anders.
Jag är besatt av Anders.
Eller nej, det är jag inte. Men jag gillar Anders. Han är en av få män jag träffat som jag faktiskt gillar.
Typ han och Peter.
Men Anders har bättre smak än Peter.
Imorgon ska han få låna en ny film av mig.

Jag tycker om att läsa dikter.
Tankarna låter annorlunda.
Egentligen borde jag låsa in mig i städskrubben och läsa Daniel Boyacioglu.
Bara för att det är tre timmar kvar tills jag får sluta.

Det är någonting inuti mig som vill ut.
Egentligen känns det ganska positivt,
ändå vill jag bara gråta.
Det bor en tyngd i bröstet,
men jag vet att det inte är panikångest,
för det är jag botat från.
Tur att jag inte hann få en pacemaker.

Sådana tankar tänker jag. Jag sitter på en blå kontorsstol
som är bra för ryggen.
Och jag stirrar rakt ut,
tills jag möter någons blick,
då börjar jag stirra någon annanstans.
Kanske åt höger.

Jag orkar inte vara kvar här. Jag har en låt på hjärnan som jag vill lyssna på, men den ligger kvar hemma och skräpar. Anton har skrivit en ny låt på gitarren och egentligen vill jag bara ha mörker.

Frost är innerligt vackert.

Jag visste inte vad jag skulle göra med mina sista timmar av lovet,
så jag låg uppe i den mysiga soffan och tittade på fyra avsnitt av House.
När Julia väl ringde pratade vi jättelänge, men jag hade egentligen ingen lust.
Hade liksom ingenting att säga.
(Fast internskämt är det bästa som finns!
Jag: Vet du, jag gjorde ett parkettgolv!
Julia: Gjorde du? Igen?
Typ som när Elliot ska förklara för sin nya kille Sean att hon och JD är cool fast att de har haft ett förhållande, och JD ringer till hennes telefonsvarare och låtsas vara Elliots faster Sally, för alla som sett tredje säsongen av Scrubs).
Imorgon ska vi iaf träffas. Julia och jag alltså. (Fast jag hade hellre träffat Zach Braff. Han är dessutom snyggare. Men säg ingenting till Julia).
Tänkte åka in till stan och leta efter David Bowie-t-shirts. Om inte annat kanske Andie köper en till mig. Henne ska jag också träffa, fast på onsdag. Jag älskar att ha planer.
Nu borde jag gå och lägga mig för att orka upp imorgon,
men jag orkar inte.
I'm too tired to go to sleep.
Jag lyssnade på Motion city soundtrack jättemycket idag. De är så bra. Men egentligen borde jag bara lyssna på Bob Dylan. Får se om jag hittar någon billig skiva med honom inne i stan imorgon.
Äh, fan, nu är jag så där trött att allting blir jättejättejobbigt. Jag måste sova. Annars kommer jag bara börja gråta. Och det vore ju dumt.
(Jag orkar inte Jag orkar inte Jag orkar inte)

Bloggdags igen då, antar jag, efter en veckas uppehåll.

Strax efter att vi kommit in i Dalarna igen, någonstans under natten mellan fredag och lördag, började det snöa.
När jag äntligen fick komma ur bilen, och höra det centimeterdjupa vita täcket gnälla till när det gav vika under mina gympaskor, trodde jag att jag skulle explodera.
Av vad då?
Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag brukar känna så, numer, när snön kommer. Så otroligt underbart.
Men här nere ska det inte snöa förrän på tisdag. Det är långt dit.

Idag har jag gjort om på rummet lite. Med betoning på lite.
Jag har tagit ner den stora svarta ramen bredvid garderoben och istället spikat upp min splitternya Aladdin sane-poster. Jag har också flyttat dikterna som satt på väggen över soffan, till under korten med katterna, och istället spikat upp Julias bonad som ersättning. Dikterna ska inte sitta där heller särskilt länge, men jag vet inte riktigt var de ska ta vägen. Egentligen så skulle jag vilja köra ut min garderob och köpa en byrå istället. Allt hade varit så mycket lättare om garderoben fick plats i hallen, men där måste tältsängen stå.

Imorse valde jag kläder i en halvtimme. Det har blivit mer och mer viktigt, för inte alls länge sedan struntade jag rak i vad jag hade på mig. Det var dumt. Det är roligt att inte strunta i vad man har på sig. Även om det bara är kusinen som kommer och hälsar på. Resultatet idag blev ju inte så strålande, men det var bara för att det var en fläck på min Peace&love-klänning. Jag vet precis vad jag ska ha på mig imorgon. Om jag orkar gå upp i tid. Knappast troligt.
Idag har jag ringt Julia tjugosjutusen gånger. Hon har inte svarat en enda. Jag blir arg. Så därför ringde jag Anton istället, han svarade direkt, men hade svårt att höra mig. Om jag får tag på Julia någon gång ska jag försöka tvinga med henne till stan och leta efter en David Bowie t-shirt. Typ en sån som Juha har. Var köpte han den?

Nu sitter jag här och äter glass och vet inte riktigt vad jag ska göra. Orkar inte riktigt med någonting. Så där som det brukar vara.

Jag vet att jag var lite halvnegativ till nya Motion city soundtrack-skivan först,
och Commit this to memory är bättre, men å andra sidan finns inte Last night på den skivan.

I'm still frustrated from last night.
Things happened in half time.
I'm sick of the bends.

My panic research is no help.
I sink into myself,
Afraid of the fall that never ends.
I wait, but I'm too tired to play pretend.
I'll suffocate until the end.

<33

Man kan inte påstå att jag har ansträngt mig hittills idag.
Först satt jag på ung. och läste Träsket, ganska söt serie faktiskt,
men det var bara för att vi inte har några Snobben-serieböcker och jag redan läst ut Zits
Sedan satte jag mig i Öppet magasin och läste Pär Lagerkvists Den befriade människan.
Pär är något av det bästa jag vet.
Sedan har jag suttit i det stängda Magasinet, det bästa som finns, där det luktar gamla böcker, och det finns gamla skrivmaskiner som låter underbart när man trycker ner tangenter. Där hittade jag en Ture Sventon-bok, som jag läste halva, och sedan ringde Julia och jag pratade en stund med henne.
Mellan alla de här sakerna har jag hunnit hjälpa ett par låntagare och ställa upp några böcker, men mest har jag lyssnat på den förbannade ungens jävla skrik. Varför finns det en barnavdelning? Varför finns det barn? Varför finns det inte föräldrar som kan säga Håll käften för i helvete?
Om en timme åker jag, och det känns så jobbigt. Jag hatar att åka tåg. (Men jag tycker om tanken på att färdas i tiden, det ska jag skriva om någon dag.)
Danmark blir nog helt okej. Jag missar Halloweenpartyt, men jag och Julia har bestämt att vi kan spara hallonsodan till min födelsedag, som äger rum och exakt en månad imorgon.
Födelsedagar är bra.
Alltså, saker som är det bästa jag vet:
Pär Lagerkvist
Magasinet
Födelsedagar
Saker jag inte tycker om lika mycket:
Tåg resor
Barn
Jobbiga beslut
Skuldkänslor

Jag förtjänar att få beklaga mig lite.
I tisdags skolkade jag, det kan jag erkänna, åkte in till stan och träffade Julia.
Jättedumt gjort. Egentligen.
Men igår vaknade jag och kände mig jätteofrisk, jag hade typ ont överallt, så jag låg kvar i sängen,
jag låg kvar till klockan ett, innan jag åt lunch och la mig i soffan på övervåningen (lugnt den skönaste soffan i huset att vara sjuk i), och tittade på hela säsong tre av Scrubs.
Det var väl ungefär då jag kom på att jag har för få bröder.
Medan han var nere i köket och bakade sockerkaka, satt jag uppe och maratontittade på hans DVD-box.
Sedan kunde jag inte somna. Det var någonting med nacken. Fucking nacke, jag hatar den.
Jag fick ett spontant sms av Anton, det var nog första gången, så jag passade på att skriva och fråga honom
ett: om han vill komma till mig och titta på 2001 ett rymdäventyr på lördag
två: vad man ska göra för att kunna sova
Svar:
ett: kanske
två: drick varm mjölk
Jag gick ner till det stora huset och tog en stark värktablett och värmde mammas vetekudde och tog med upp. Det hjäpte. Men jag försov mig idag. Jag har skäl till det, visserligen, men det känns ändå jobbigt. Det var dock underbart att komma hit och få ha pass med Anders, han är så bra, vi diskuterade film, och han har bäst filmsmak, han tycker precis som jag.
Imorgon ska jag ta med mig Adams äpplen till honom.
Nu sitter Helena och Gunilla i disken, så tråkigt, ingen att diskutera med. Bara en timme kvar tills jag ska till Birgitta, och sedan kommer Julia hit och vi ska ha möte.
Jag hatar hatar hatar skrikande barn, de ska dö hela bunten. Fan vad jobbigt.
Jag tror jag tar en promenad. Postar ansökan till skolan. Hejdå.

Jag står inför ett val.
Det är inget dramatiskt val,
inte som i Riding the bullet,
ska jag eller ska min mamma dö.
Valet handlar om lovet.
Bagatell kan tyckas.
Men det känns så otroligt jobbigt.
Jag har två tydliga alternativ.
Ett: åka iväg till Danmark, underbara land, och finna inspiration och träffa pappa
Två: Stanna hemma
Jag vet att jag kommer att ångra mig vad jag än väljer, jag vill göra båda, men det går ju inte.
Jag behöver båda delar. Jag behöver åka iväg, komma ifrån.
Men jag behöver också stanna hemma, fira Halloween med hallonsoda och gå på bio och titta på 2001 a space odessey med Anton, jag behöver ta det lugnt, vara ensam hemma, åka in till stan och shoppa fula saker på Ett & annat. Titta på House.
Först var jag säker på att stanna hemma. På vägen hit till biblioteket bestämde jag mig för att åka iväg. Nu har jag ingen aning. Jag har verkligen ingen aning.

I am too tired to go to sleep
tonight
and I am too weak to follow dreams
tonight

Ibland är jag så trött på den här relationen.
Så får man inte säga.
Så får jag inte säga.
Det är förbjudet.
Men i de jobbigaste stunderna så undrar jag varför vi fortfarande håller fast vid det.
Som något uttjatat äktenskap.
Som när vi satt i trapporna i Söderhallarna.
Men det blir bättre och jag vet ju det jag vet ju hela tiden att det går över men jag kan inte känna det.

Vi träffade Peter på tåget. Jag tycker grymt mycket om Peter.

"Det finns på DVD allt vi har gjort.
Jag får gå till Buylando sen och köpa minnen av dig"

Ja, du låter kär, sa Julia när jag berättade om min relation till Fredrik.
Jag är nog det. Kär i Fredrik. Han är det bästa som finns.

Imorgon ska vara en bra dag. Då ska jag bryta rutiner.

Det var länge sen jag läste Drömfakulteten,
och därmed länge sen jag läste SCUM Manifesto.
Jag hittade den i hyllan under avdelning Kvinnofrågan.
Jag tog fram den,
och jag behöver bara läsa några rader för att vara tillbaka där allt började.
"..eftersom mannen redan är död på insidan vill han dö".
Den enda jag kan lita på är Valerie Solanas.
Hon dog på sextiotalet av lunginflamation på ett sjaskigt hotellrum.
Det får bli mitt mål.
Tills vidare tar jag med boken till mitt och Julias möte i eftermiddag.

De senaste åren har jag gått runt och trott att jag mådde ganska bra när jag gick i åttonde klass.
Idag när jag läste igenom mina gamla kollegieblock dog den illusionen.
Fy fan vad dåligt jag mådde.
Eller gjorde jag?
Jag tänker tillbaka en stund.
Jag minns att jag umgicks med folk där man egentligen skulle må dåligt. Det ingick liksom.
Inträdesbiljett.
Vid närmare eftertanke kanske det är det dummaste jag gjort i mitt liv. Någonstans mådde jag ju ändå bra, med omstart, ny stad, ny skola.
Men det var svårt att hitta en ny plats.
Jag provade att vara med de ointressanta människorna, eller de allmäna människorna som är med alla, eller de coola människorna, eller de pretantiösa människorna.
Hamnade till slut bland de som ville vara de utstötta och kände att den rollen var lättast att spela.
Jag vet inte varför det tog så lång tid att upptäcka de smarta och intressanta människorna. Eller våga mig på dem. För jag visste ju att de fanns där. Hela tiden fanns de där, och i stort sett väntade på mig, och jag var dum och feg och slösade bort ett år av mitt liv.
Eller kanske inte.
Här har vi det här med erfarenhet igen. Viktigt, säger de flesta. Så det gäller väl att ta hand om det, vårda det, minnas det.
Det jag egentligen minns från åttonde klass, med lite hjälp från mina kollegieblock (God bless the note books) är biblioteket efter skolan i väntan på tåget, och skatepunken och min ständiga känsla av osäkerhet och ensamhet. Som inte borde ha funnits.
Fuck åttonde klass.
I nionde klass blev allt bättre, för jag blev modigare, eller, någonting hände iaf. Sommaren förändrade människorna, och kanske mig allra mest.
Peter säger att hans bästa tid i livet var när han gick på högstadiet. Detta är bara en av de saker som skiljer oss åt.

Reflektion.
Jag lyssnar på Motion city soundtrack, förra skivan Commit this to memory.
En av mina favoritlåtar från den skivan heter LG Fuad, och startar med meningen
"Let's get fucked up and die".
Han sjunger om socialt självmord, och det är en sådan här låt jag saknar på nya skivan.
Närmare slutet av LG Fuad sjunger Justin
"If I could ever repay you I would,
but I am hard up for cash and my memory lacks"
Jag älskar den meningen.
I början av 2006 började jag lyssna på The Ark på riktigt, det var ungefär när de släppte sin första singel från då nya plattan The state of the Ark, och jag laddade ner och lånade hem och lyssnade väldigt mycket, på både The state och In lust we trust.
The state of the Ark blev inte så hyllad, om jag minns rätt, kanske den gjorde några fans besvikna, men jag gillade den, och gillar den nog fortfarande, även om jag inte lyssnar på The Ark särskilt mycket längre.
Sista låten på den skivan heter No end, den är väldigt mysig, fick mig ofta att må dåligt på den tiden,
och några av raderna i första versen lyder
"I can pay for you, that's the least I can do
You can pay me back in kisses when the month is through"
När jag lyssnar på LG Fuad brukar jag tänka på den meningen,
jag tycker att det är intressant att sätta dem i kontrast till varandra. Jag vet inte riktigt varför.
Två aspekter på samma problem?
Eller motsatser?
Jag undrar vad det är för typ av återbetalning Justin ska göra, om det ens handlar om pengar.
Den känns nästan som den här konversationen som finns på tjuvlyssnat.se:

Kille ~25: Ja, alltså, jag har gått en friskvårdsmassör-utbildning.
Tjej ~25: Jaha, shit vad intressant! Vad tar du för en massage?
Killen: För bekanta - 150 spänn.
Tjejen: Jaha, det var billigt. Men det är ju mycket roligare om man kan göra gentjänster istället.
Killen: Eeeh ja...? eller jaha...?
Tjejen (kollar honom djupt i ögonen): Ja du vet, i natura...
Killen (ser livrädd ut): hrmm....(lång tystnad)..... du kanske kan baka kanelbullar?!

Anton är skyldig mig 24 spänn. Han kanske kan få betala tillbaka i kramar istället. Eller möjligtvis kanelbullar.

Söt-Anton.
Jag vet inte varför, men jag blev glad när han ringde mig idag.
Han ska komma till mig imorgon med min plånbok, och sova över.
Vi ska äta glass med chokladsås.

Äh, vad klagar jag för.
Var det inte så här jag ville ha helgen egentligen?
Det är bara så jobbigt att vara inställd på någonting, och sedan blir det aldrig av.
Julia säger att det nästan aldrig hänt förut, men jag känner igen situationen så otroligt väl,
men det är klart, det har blivit bättre med tiden.
Ja, det var väl så här jag ville ha helgen egentligen, minus den kaotiska resan hem från Anton, som skedde utan mobil och utan plånbok. Jag plankade in vid Rådmansgatan, och hade väl kunnat fortsatt till södra station, för Anton säger att det är lättare att planka in där än på Karlberg, men pendeltåg är jobbigare att planka in till än tunnelbanan. Så jag lät bli. Och så fick jag övertala tre personer innan jag kunde andas ut och vara säker på att jag kunde komma hem.
Plånboken ligger på Odengatan. Anton ska komma hit med den imorgon, och sova här.
Jag önskar att vi hade godis hemma. Resten av kvällen ska jag sitta framför tv:n, ha en sådan där kväll jag inte haft på länge, se på film med brorsan hela natten (vilket inte kommer bli hela natten för det orkar jag aldrig) och sova länge som fan imorgon, för det får jag aldrig göra nuförtiden.
Nästa vecka SKA jag ta proverna som jag har fått remiss på för hundra år sedan. Och hoppas att det hjälper.

Jag har suttit i Antons säng i över en timme och läst.
Det har varit så ofantligt tyst (nej, det har det inte, den här datorn låter som... låter jättemycket),
och jag känner mig märkligt borta, som om jag inte vet var jag är,
som om jag inte varit här hundra gånger förut.
Jag fryser. Det är den där jobbiga kylan som bor inuti mig,
det känns som om den flyter i mina ådror istället för blod, mina fingertoppar är is mot mitt ansikte.
Jag vill inte att någonting ska bryta tystnade. Jag vill stilla min huvudvärk.
Jag hittade något som Julia skrivit och jag ville bara börja gråta. Jag vet inte varför.
Det var bara helt underbart. Jag trodde jag skulle dö.
Oskars sista utväg åker ner i avloppet. Var har min utväg tagit vägen? Jag måste hitta den.
Jag måste köpa frimärken.

Jag måste få citera ett sms jag fick skickat till mig alldeles nyligen, utan att fråga sändaren om lov.

"Jag vet inte vad
jag tänker på, så
jag frågar dig."

Fuck.
Plötsligt fick jag känslan av att ingen tycker om mig
och att jag bara är överflödig på biblioteket och att jag inte kan gå tillbaka dit.
Jävla förbannade fucking skit. Jag hatar allting.

Var det ett misstag att komma tillbaka hit?
Ibland får jag för mig det.
Som nu.
Ingenting känns bra överhuvudtaget. Jag vill hem.
Eller vill jag?
Vad ska jag hem och göra. Det enda som jag kan tänka på där är hur mycket städjobb jag har framför mig.
Jag vill åka in till stan och träffa Anton.
Kanske kanske får jag träffa honom imorgon, men det är långt dit än.
Och Julia kommer över på lördag, men jag är inte alls särskilt sugen på det, inte just nu iaf,
jag skulle vilja ha en normal lördag med mycket godis framför tv4 med familjen. Jag tror jag skulle behöva det.
Men först måste jag överleva dagen.