I'm talking to the ceiling

Någonting kommer att hända.
Någonting måste hända.
Det här är ingenting jag har läst i ett horoskop,
hela min tillvaro säger mig att det är någonting på gång.

Jag tog ingen medicin igår och jag sov längre än jag någonsin gjort idag,
jag har suttit hela dagen vid datorn och jobbat och lyssnat på Säkert!.
Jag känner för att göra något sådant som man inte får,
som jag och Julia gjorde mycket förra sommaren, som inte kommer bli av i år,
det är en märklig sommar i år, som inte alls blev som den borde.
Eller vad ska jag säga?

Annika Norlin har i sitt projekt Säkert! skrivit en låt som heter Du kanske var på Holmön,
som är den tråkigaste på skivan, men jag känner igen mig så otroligt i texten, som bara går ut på spekulationer från Annikas sida varför den hon ringde till inte svarade.
Det är lättare att komma på konstiga ursäkter än att låta sig själv bli besviken.
Fan, jag hatar besvikelser, varför kommer de alltid tillbaka?

Jag drömde en märklig dröm i natt, och den var så märklig att den inte går att återberätta,
kanske är det mest drömmen som har fått mig att tro att det är ändringar på gång.
Det var någonting som hände när jag och Sarah lyssnade på Hellogoodbye's Here in your arms,
som inte riktigt har gått över så här tre dagar senare.
Vad jag har nu är Gunnar Ardelius och Annika Norlin, de bygger upp min egen verklighet, som är så lätt att gömma sig i, jag vill aldrig mer besöka den riktiga världen, om en eller två veckor ska jag åka till Norge.

Varje gång jag lyssnar på Allt som är ditt med Säkert!, påminns jag om hur mycket jag har förlegat mig när det gäller alla mina åsikter. Citaten ur Valerie Solanas livsverk hänger på väggen, jag låter bli att läsa dem för att inte bli besviken på mig själv. Hon hade verkligen starka åsikter, och hon framförde dem, hon stod på sig, hon var psykiskt störd, men hon var den smartaste i sin tid.

T-shirten som Julia tryckte sin åsikt på åt mig, har jag klippt sönder.

Det är så typiskt mig att vilja så mycket att det resulterar i ingenting.

Jag vet att allt jag skriver nu bara beror på att jag har kommit ur medicinbalans och att det regnar ute,

jag vet att allt jag tänker nu bara beror på min ålder.

Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid, sjunger Annika om tonåren.

Kanske ska min musikaliska identitetskris som har pågått en längre tid nu, resultera i att jag börjar lyssna på svensk musik, jag fick sådan lust att plocka fram mina Håkan Hellström-skivor,

jag har Kent och R&M utöver det, och Annika förstås.

Förresten tog Madrugadas gitarrist och låtskrivare livet av sig nyligen. Det kändes konstigt.

När jag började umgås med Julia för ett och ett halvt år sedan, fick jag en chock över hur ärlig hon var,

och Annika Norlin har skrivit en låt som heter Sanningsdan, som handlar om ärlighet,

och jag älskar det, ärlighet alltså, men själv har jag aldrig lyckats vara ärlig.

Jag har ett alldeles för känsligt samvete, men vem ska man tänka på om inte bara sig själv.

Jag måste sluta bry mig så mycket om andras känslor, det är faktistk inte viktigt, inte för mig, för mig är det bara en person som spelar roll, och det är jag själv.

Jag tittade runt lite på Internet, där står det att filmen Velvet goldmine inte går att få tag på längre, så därför skyndade jag mig till Record hunter och köpte den för nittio spänn, jag gav den till Sarah, men jag ska få tillbaka den sen. Jag vet inte om jag någonsin vill se den igen, för den får mig att må så dåligt, men samtidigt sporrar den mig, jag vill vara så där, jag vill leva så där, och jag vill definitivt träffa Ewan McGreggor som sjuttiotalsrockare.

"När ska det bli inne att vara som jag; blek och feg och sävlig och lat?

Jag har köpt varje nummer sen -96, men det som fortfarande gäller är

vacker och lycklig och just nu kjol med särskilda veck."
Annika Norlin

I sexan, det år jag skulle fylla tolv, tipsade mig Lisen om att läsa boken Sandor/Ida.
Mellanstadiet var den perioden jag läste som mest, de flesta böcker jag minns att jag läste när jag var yngre, minns jag som att jag läste i sexan.
Jag läste min första Per Nilsson-bok (Sjutton), och jag läste Guldkompassen av Philip Pullman, och de satte spår i mig, kanske inte ett spår framkallat av känslor jag känt under läsningen av boken, jag bara minns det så tydligt.
Imorgon när kriget kom, och de sex efterföljande böckerna i serien, minns jag handlingen sämre från, men jag minns saker jag tänkte och kände när jag läste dem, och jag minns att jag lät bli att läsa sista hälften ur sista boken, för jag ville inte veta hur det gick, jag ville inte att de människorna jag så väl lärt känna skulle dö, jag trodde inte att jag skulle klara av det.
Jag minns den dagen jag gick ner till biblioteket i Falun för att låna Sandor/Ida, jag letade under K, hittade platsen där boken skulle ha stått, såg den inte, tänkte att fan den är utlånad. Jag blev lite arg, jag hade ju bestämt mig för att låna hem och läsa något bra. Så såg jag plötsligt en bok som hade åkt in lite i hyllan och hamnat bakom de andra böckerna.
Gissa vilken det var?
Sandor/Ida.
Jag minns den kvällen när jag läste boken, jag sträckläste den, kanske fick jag lov att stanna uppe längre än jag borde, jag minns inte.
Jag minns att jag grät.
Kanske var Sandor/Ida den första boken jag grät till.
Jag har läst boken en eller kanske två hela gånger efter det, och jag vet inte riktigt vad det var som väckte så starka känslor hos mig i den boken den där kvällen det år jag skulle fylla tolv.

Men om jag tänker kan jag hitta en teori som håller, och om det är så, var jag mycket smartare i sexan än jag först vill minnas det som.

Idag har jag börjat läsa Det som inte kunde ske, Kent Härstedts berättelse om Estoniakatastrofen.

Den boken har stått i mammas bokhylla som en lockelse hela min barndom, ett kriterie att nå upp till: när jag blir tillräckligt gammal ska jag läsa den där boken.

Jag minns att jag försökte mig på att läsa den någon gång där i min värsta läsperiod, första kapitlet handlar bara om varför Kent alls skulle åka med Estonia, och beskrivningar av diverse politiska projekt som har med honom själv eller resan att göra. Jag minns att jag tänkte, då när jag var kanske elva, att det var för långt fram till båten började sjunka. På något sätt var jag ganska fascinerad av sådant där när jag var yngre, jag skrev en uppsats om Titanic (som jag önskar att jag hade gjort bättre, i efterhand kom jag på många idéer att göra den uppsatsen bättre).

Jag orkade inte igenom första kapitlet, som är tjugofyra sidor långt, hade jag bara tagit mig igenom det hade det inte tagit lång tid innan båten börjat sjunka, men jag var inte så tålmodig, och att jag var tvungen att sätta tillbaka boken igen blev ett bakslag och ett tydligt tecken på att tiden faktiskt går alldeles för sakta.

Än var jag inte tillräckligt gammal.

Jag hade nog ändå blivit besviken.

Visserligen sjunker båten, visserligen får man återgivet hjälprop och desperata människor i panik, men katastrofer för mig på den tiden ("på den tiden" är ett uttryck jag unnar mig att få använda, det var ju ändå minst fem år sedan) var mer sakligt, jag ville aldrig visa medkänsla, har aldrig velat.

Idag kändes som absolut rätt tidpunkt att börja läsa Det som inte kunde ske på nytt, den har stått i min bokhylla ett par år, jag har nästan vant mig vid tanken att den kanske aldrig kommer därifrån läst.

Jag har kommit ungefär en fjärdedel, trots att jag fått läsa relativt ostört under de senaste timmarna.

Jag har inte gråtit ännu, och kommer antagligen inte börja gör det heller, det är inte den typen av bok, men med jämna mellanrum måste jag stänga ihop boken en stund, tänka fan vad jobbigt, eller shit vad hemskt, hämta andan och fortsätta.

Jag kom på mellan sidorna att det här nog är första boken jag läser som är skriven av någon som var med. Annars har jag bara kommit över fiktiva berättelser, även om boken handlat om något som verkligen har hänt, har den som berättat bara haft fakta, och hittat på resten.

Det är en väldig skillnad, det är så många tankar man aldrig tänker på att man tänker, men Kent skriver precis som han minns att han tänkte, det blir så mänskligt och så simpelt. Omedvetet, antar jag.
Jag vet precis vem som dör och vem som överlever, Kent har redan förtäljt mig, det känns skönt att det inte ska bli någon slags stående spänning som man ska vänta på upplösningen av i slutet, men jag är fortfarande mycket spänd på vad som händer de kommande tre fjärdedelarna.
Ytterligare reflektion må komma.

Dags att skriva här, känner jag, även om jag är trött och har huvudvärk, även om Alvedonen inte börjat verka ännu, och kanske inte har planer på att börja göra det heller.
Nu är jag iaf hemma igen.
Jag har bara varit borta i två veckor, men det känns som en evighet.
Inte så att tiden har gått långsamt, eller att jag har haft tråkigt, kanske mer att det har hänt så mycket att det känns som om två veckor egentligen inte borde räcka till.
Hänt så mycket. Det är ju inte mer än vad det är heller. En festival och den obligatoriska Danmarksresan.
Min första festival någonsin, Peace and love.
Så spännande var det inte.
Jag menar, vi kom dit, Anton hade redan slagit upp tältet, vi sov dåligt, vi såg några band, träffade några trevliga människor men lika många otrevliga, vi trängdes en del, vi stod i toalettköer, vi åt bara bönor och potatissallad.
Mycket mer var det inte.
Jag fick visserligen träffa Jonas Hassen Khemiri, och det var nästan det roligaste på hela veckan. Det tråkigaste var att jag missade Kristian Anttila, och Tough alliance, även om Tough alliance inte framför sin musik på sina livekonsterter, utan bara står och dansar till den typ, hade det varit trevligt att sitta inne i den varma trånga lokalen och bara lyssna till bra musik. Marit och Anna var höjdpunkterna.
Fast den riktiga höjdpunkten, top of the pops, kom ju veckan därpå. Den enda riktigt fina dagen på hela Danmarksvistelsen.
Jag åkte direkt från P&L till Danmark, i pappas bil som vanligt, klockan var fyra på natten och jag hade inte sovit någonting, jag hade varit uppe och tittat på Alice Cooper och The Horrors, så jag sov i bilen, nästan hela vägen. Ändå var jag extremt trött när vi kom fram, och ganska mosig även dagen efter.
Den första Danmarkssemestern ever som vi inte slösat bort all tid på standen. Jag badade inte en enda gång, och det går att skylla på vädret för det, det regnat nästan oavbrutet, och här borde jag säga att det har varit helt udnerbart, och till viss del har det så klart varit helt underbart, jag älskar regn, men på Köpenhamns gator vill jag hellre gå i solsken, eller åtminstone uppehåll, för någonstans går gränsen till hur våt man vill bli, och Köpenhamn är en underbar stad, men den är svår att beundra genom ett butiksfönster.
Det jag kommer komma ihåg av just den här resan, är regnet. Men det är också den där enda soliga dagen, som var så perfekt helt igenom.
Det började med sen frukost och en promenad med hunden längst stranden, men så började alla dagar, vi åt något lätt till lunch och tog bilen in till Köpenhamn, ända ut till Operan, den nya Operan vi beundrat en gång tidigare, och sedan åkte vi båt därifrån, i strålande sol, tog en dricka och en glass i Nyhavn, kokossorbet är det bästa som finns.
Vi tog båten tillbaka till Operan efter några timmar och en pölse, vi satt utanför och drack Campari, och Operan ligger precis vid vattnet, och solen glittrade däri, och glittrade i Operahusets stora fönster, och jag var aldrig nervös, bara glad.
Rufus Wainwright kom in sist av alla på scenen i vit kostym som glittrade, och han spelade alla låtar från nya skivan, och några jag känner igen från Want one, I don't know what it is gör sig riktigt bra live, och han bytte kläder i pausen och han slutar aldrig att förvåna mig, och nu har jag gjort en lista på de jag vill gifta mig med, och Rufus står på första plats, vilket betyder att han har petat ner Regina Spektor. Fast Regina är fortfarande snyggast, förstås.
När vi kom ut från Operan, efter tre timmars total lycka, var himlen otroligt vacker, skymande mörk, och jag ville inte åka hem, men det är bara pappa som förstår sig på det där, vilket påminde mig om när vi var i Grekland för några år sedan, när jag och pappa gick hem till hotellet sent på kvällen i mörker, det var nog det jag tyckte bäst om på hela den resan.
Nu är jag hemma igen, och får lägga det där bakom mig, har bara biljetten kvar.
En och en halv månad sommarlov kvar, sex tomma veckor i min kalender. Men jag har ringt till Sarah och hon ska komma hit så snart hon kan, och jag har skrivit till Andie, och jag och Julia filar på ett projekt, så jag tvivlar på att det kommer hinna bli särskilt tråkigt. Jag har filmer att se och böcker att läsa.